På den amerikans sajten, Selen: Fact Sheet for Health Professionals, the US Office of Dietary Supplements, som är en del av myndigheten National Institutes of Health, står det att läsa att selen kan spela en roll i förebyggandet av cancer på grund av följande skäl:
- Selenets roll i reparationen av DNA
- Selenets roll i apoptos (celldöd)
- Selenets roll i det endokrina systemet och immunförsvaret
- De antioxidativa egenskaperna hos vissa selenoproteiner

Olika selenföreningar har olika effekter på cancer
Bevisen från vetenskapliga studier på effekten av selen i förebyggandet av cancer kan vara förvirrande. Två observationer om selentillskott kan hjälpa till att förklara de förvirrande resultaten från befintliga selen- och cancerstudier:
- Det skiljer sig mycket mellan olika selenföreningar och deras förmåga att förebygga cancer. Resultat från studier kan variera beroende på formen av det testade selentillskotten.
- Selentillskott kan vara mer effektivt som cancerförebyggande för deltagare med låg selenstatus vid baslinjen (under 100 mikrogram per liter) och mindre effektivt för försökspersonerna med hög selenstatus vid baslinjen (över 135 mikrogram per liter).
Det mest uppenbara exemplet på denna förvirring var när syntetiskt selenometionin uteslutande användes i SELECT-studien (Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial).
- Flera selenforskare har sagt att det hade varit bättre att testa en naturlig jästförening med högt innehåll av selen, och som innehåller flera olika former av organiskt bundet selen – förutom selenometionin, exempelvis selenocystein och metyl-selenocystein.
- Dessutom skulle det ha varit bättre att testa selen på deltagarna i studien som hade en lägre serumkoncentration vid baslinjen (SELECT-studien: Medelvärdet låg på 135 mikrogram per liter serumselen).
Richie et al. (2014) har i en direkt jämförande studie visat att jästtillskott med högt innehåll av selen är förknippat med signifikanta minskningar av biomarkörer i blodet för oxidativ stress medan selenometionin-tillskott inte är det. Resultaten från Richie-studien tyder på att det inte är selenometionin utan istället andra selenhaltiga föreningar som står för minskningen av oxidativ stress.