Category: Diabetes

Selen är ett viktigt spårämne, väsentligt i den meningen att våra kroppar inte kan framställa det, och vi måste få i oss vad vi behöver från kosten.

Suboptimal intakes of selenium,

Bristfälligt intag av selen, alltså intag under rekommenderade nivåer, är associerat med ökade sjukdomsrisker – särskilt ökad risk för autoimmuna sjukdomar, kroniska sjukdomar, inflammationer med mera.

Tyvärr förbises ofta hälsoriskerna med selenbrist. Här är några fakta:

•  Endemiska sjukdomar som går att förebygga är kända i regioner med selenbrist, till exempel i vissa delar av Kina.
• Tillräckligt hög selenstatus är en förutsättning för ett välfungerande immunförsvar.
• Individer som bor i regioner med selenfattig jord, kvinnor som är gravida, individer med autoimmun sköldkörtelsjukdom och individer med en allvarlig sjukdom, till exempel covid-19, är kända för att ha bristfälligt selenintag och status.
• Förbättrad kost och/eller selentillskott är effektiva sätt att undvika allvarlig selenbrist.

Detta är huvudpunkterna i en nyligen publicerad artikel författad av professor Lutz Schomburg, Charité Universitetssjukhus Berlin, Freie Universitet Berlin och Humboldt Universitet i Berlin.

Selen och selenoproteiner

Mikronäringsämnet selen är en komponent i aminosyran selenocystein, som i sin tur är en väsentlig del av 25 selenoproteiner som identifierats i människans biologi. Vissa selenoproteiner är kända för att vara livsnödvändiga; vilket betyder att de bildas och distribueras i kroppen. Vid selenbrist prioriterar till exempel hjärnan selen. Läs mer

Professor Lutz Schomburg, som länge studerat selen, har granskat de näringsmässiga och förebyggande medicinska aspekterna av selentillskott. Enligt honom utgör en selenbrist i sig en hälsorisk som bör korrigeras genom koståtgärder eller genom extra selenintag via tillskott (Schomburg 2020).

Han tolkar tillgängliga bevisen för positiva hälsoeffekter av selentillskott som ett resultat av att korrigera låg selenstatus eller brist på selen.

Hans genomgång av forskningslitteraturen visar att selentillskott inte orsakar diabetes. Istället antyder de nuvarande bevisen att utvecklingen av typ 2-diabetes, med låga insulinnivåer och höga glukosnivåer, kan orsaka ökningar av selennivåerna, och därmed det upplevda sambandet mellan förekomsten av diabetes och den högre selenstatusen (Schomburg 2020). Läs mer

Effekten av selentillskott på blodsockernivån och på risken för diabetes är fortfarande en öppen fråga. Uppgifterna från randomiserade kontrollerade studier visar dock att selentillskott är förknippat med antingen en gynnsam effekt eller ingen effekt alls på blod-sockernivåer, insulinkänslighet och glukostolerans (Jablonska 2016).

Studiedeltagare med typ 2-diabetes

Fördelaktig effekt. I en studie från 2019 deltog 72 män och 22 kvinnliga patienter i åldern 48 till 64 år med diabetes typ 2. Alla var rökare och de åt en Medelhavskost.

Deltagarna tog 200 mikrogram selen per dag, på fastande mage. Data från studien visade en statistiskt signifikant minskning av blodsockernivån och att HbA1c-värdena tre respektive sex månader efter studiens början. Selentillskott till typ 2-diabetikerna tycktes förbättra deras glykemiska profil (Karalis 2019). Läs mer

Resultaten av en metaanalys från 2018 visade inga överensstämmande bevis av att selentillskott medverkar i utvecklingen av typ 2 diabetes bland vuxna.

I en observationsstudie identifierade forskare vid universitetet i Arizona, Tucson, där det också finns ett cancercentrum, ett statistiskt säkerställt samband mellan selen och typ 2-diabetes. Men i en randomiserad kontrollerad studie fann man dock inget statistiskt säkerställt samband (Kohler 2018).

Observera: Randomiserade och kontrollerade studier är referensstandard för vetenskapliga bevis inom det biomedicinska området. Den slumpmässiga indelningen av deltagarna bör ge jämförbara grupper och även utesluta partiskhet. I observationsstudier delar forskarna inte upp deltagarna slumpmässigt och de bestämmer inte vilka behandlingar varje grupp får eller inte får. Läs mer

Forskare på universitetet i Arizona och deras cancercentrum i Tucson har rapporterat intressanta resultat som avser selentillskott (Jacobs 2019):

• Tillskott med 200 mikrogram per dag av ett seleniserat jästpreparat under 2,9 år hade ingen effekt på insulinkänsligheten eller betacellsfunktionen jämfört med placebogruppen.
• Ytterligare indelning av uppgifterna efter kön och ålder visade ingen effektändring som svar på selentillskottet.

Viktig punkter om denna selenforskning

• Forskningsavdelningen vid Arizonas cancercentrum stöder inte idén om att selen har en viktig roll för i insulinkänsligheten eller betacellsfunktionen.
• Forskarna vid universitet i Arizona skriver att deras resultat ger viktig information för kliniker att förmedla till patienter i USA gällande användningen av kosttillskott med seleniserad jäst.

Selenstudiens forskningsdesign

Forskarna analyserade data från en delmängd av 400 individer som deltog i selenstudien – en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie på effekten av 200 mikrogram selentillskott per dag på adenomatösa tjocktarmspolyper (Jacobs 2019).

Uppgifterna inkluderade fastande plasmaglukos och insulin som mättes både före randomiseringen och inom 6 månader efter avslutad intervention.
Forskarna jämförde förändringar i homeostas modellbedömning – betacellfunktion (HOMA2-% beta) och insulinkänslighet (HOMA2-% S) mellan den aktiva selengruppen och placebokontrollgruppen. Läs mer

Resultat från en klinisk prövning där man jämförde ett tillskott av 200 mikrogram selen med placebo visar att selentillskottet inte påverkar insulinutsöndring eller insulinets verkan [Jacobs].

Resultaten kan ses som viktiga belägg för att selentillskott i upp till tre år till äldre individer inte orsakar diabetes hos människa [Jacobs].

Forskarna som utförde studien om selen och insulinresistens drog slutsatsen att studieresultaten inte visar på något orsakssamband mellan selen och utveckling av insulinresistens eller typ 2-diabetes [Jacobs].

Utformningen av studien om selen och insulinresistens

Bakgrund: År 2016 rapporterade forskare vid Arizona Cancer Center i Tucson sina resultat av selenstudien [Thompson].

Till den studien rekryterades män och kvinnor i åldern 40 till 80 år från endoskopikliniker i Arizona, Colorado, New York och Texas. Man testade om ett selentillskott i form av selenberikad jäst kunde förebygga kolorektala adenom och om det fanns någon risk att utveckla typ 2-diabetes [Thompson]. Läs mer

För ett tag sedan sökte jag i databasen Medline  på ämnet selentillskott och dess effekt, eller icke-effekt, på glukosomsättning, insulinresistens, glykemisk kontroll osv. Jag begränsade sökresultatet till rapporter från randomiserade kontrollerade studier.

Totalt gav Medline-sökningen 48 träffar.  När jag läst igenom sammanfattningarna av de 48 artiklarna kunde jag eliminera 30 av dem.  De 30 studierna innehöll visserligen mina söktermer men mätte inte selentillskottets effekt på alla aspekter av glukosomsättningen.

18 bra studier av selentillskott
Kvar hade jag 18 bra interventionsstudier som uppfyllde mina sökkriterier.  Jag läste dessa studier och delade in dem i tre grupper beroende på hur selentillskottet påverkat glukosomsättning och insulinkänslighet: Läs mer

2013 gjorde dr Margaret Rayman, University of Surrey i Storbritannien, en genomgång av publicerade rapporter från randomiserade kontrollerade prövningar där man hade använt selentillskott som enda behandling och gjort en uppföljande analys eller undergruppsanalys av effekten av selentillskottet på risken för typ 2-diabetes.

Dr Rayman fann fem sådana studier.  Jag kommer att sammanfatta dr Raymans granskning och sedan se vilka studier som gjorts efter 2013.

Studier av selen och diabetes
Studien Nutritional Prevention of Cancer (NPC)
2007 publicerade dr Saverio Stranges resultaten av en post hoc-analys av data från Nutritional Prevention of Cancer-studien.  I NPC-studien resulterade tillskott av 200 mikrogram selenberikat jästpreparat under i genomsnitt 4,5 år i signifikanta minskningar av risken för lungcancer, tjocktarmscancer och prostatacancer [Clark 1996].  De flesta av deltagarna i studien var 63 år, plus-minus 10 år. Läs mer