Selen är ett viktigt mikronäringsämne. Det är livsviktigt för både människor och djur. Kroppen kan inte syntetisera selen och är beroende av selenet som den kan få från mat. I många delar av världen finns det för lite selen i marken och maten. Tillskott är därför nödvändigt för en optimal hälsa.
Regioner med selenfattig jord
I många delar av världen är selenhalten i marken ganska låg. Stora delar av Asien, framför allt Kina, och stora delar av Europa och Mellanöstern uppvisar låga nivåer.
Växter ackumulerar oorganiskt selen från jorden och omvandlar det till organiskt selen. På så sätt kommer selen in i näringskedjan. Till exempel äter kor gräs innehållande selen, och en del av selenet kommer in i kött och mjölk från korna. Människor äter kött och dricker mjölk. För lite selen i marken innebär för lite selen i livsmedlen.
Det finska experimentet med selenberikning av gödningsmedel
År 1985 beslutade den finska regeringen att selen bör tillföras alla gödningsmedel i jordbruket. Bakgrunden till detta beslut var en intensiv debatt, där förespråkare av selentillsatser presenterat data om låga nivåer av selen hos finska medborgare. Deras selenstatus hade nått en så låg nivå att de offentliga hälsovårdsmyndigheterna i Finland var oroliga för farorna med selenbrist.
Framgången för projektet selenberikning av gödningsmedel i Finland
Tjugo år senare, 2005, presenterade de finska myndigheterna en rapport i vilken man sammanfattade de första 20 åren av projektet selenberikning av gödningsmedel. Dessa nya data visade att tillförsel av selen till gödningsmedel i jordbruket hade varit en säker och effektiv lösning på problemet med låg selenstatus hos det finska folket. Faktiskt visade mätningar av selen i blodprover, mjölkprover och köttprover samtliga en positiv trend, med undantag för ekologiska jordbruksområden, där användning av konstgödsel inte är tillåten.
Inte tillräckligt med selen för att kopiera det finska experimentet
Trots framgångarna med det finska experimentet, har inget av de andra länderna i Europa tagit ett liknande beslut. En viktig orsak är att selen är ett sällsynt spårämne, och relativt lite selen produceras varje år. Av den mängd som produceras går merparten till industriella ändamål. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med selen för att berika odlade fält och betesmarker överallt i selenfattiga länder i den utsträckning som finländarna gjort. Selen är så sällsynt att vi människor bör administrera dess användning noggrant och börja lagra det för framtida generationer [Haug].
Rekommenderat intaget av selen
Idag är det rekommenderade intaget av selen i USA, Kanada och många länder i Europa satt till 55 mikrogram per dag. Detta är nivån på det dagliga intaget, då det anses att aktiviteten hos det selenberoende antioxidant-enzymet glutationperoxidas kan optimeras. Sedan denna nivå etablerades har selenforskare föreslagit att större intag kan behövas för ett selenberoende skydd mot cancer och andra kroniska sjukdomar. Det förmodade, fördelaktiga intervallet är en plasma-selenstatus mellan 120 och 170 nanogram per milliliter [Hurst 2010]. Bevisen från Hursts forskning tyder på att vi behöver ungefär 105 mikrogram per dag för att nå den nedre gränsen för detta intervall och cirka 155 mikrogram per dag för att nå den övre. Båda intag är väl under den tolerabla övre gränsen för dagligt intag som fastställts av Europeiska Myndigheten För Livsmedelssäkerhet (EFSA) i februari 2006: 300 mikrogram selen per dag.
Särskilda riskgrupper att få för lite selen
Även vid den rekommenderade nivån på 55 mikrogram selen per dag kan det finnas särskilda grupper av människor, som riskerar att få för lite selen via sin kost. Till exempel vegetarianer och veganer kommer sannolikt att vara i riskzonen, eftersom kött, fisk och mejeriprodukter är viktiga källor till kostselen. En annan grupp, som kan vara i riskzonen, är den grupp av människor som är känsliga för gluten och som därför undviker spannmålsprodukter. Spannmål finns, strax under fisk och kött från däggdjur, på listan över viktiga kostkällor med selen. Äldre människor, som äter mindre, kan vara i riskzonen. Rökare kan behöva extra selen. Kroppsstorlek och träningsnivåer kan påverka mängden selen som krävs på en daglig bas.
Selen och selenocystein och selenoproteiner
Selenoproteiner är proteiner i kroppen som innehåller selenocystein, den 21:a aminosyran. Selenocystein är självt beroende av tillgången på selen för sin syntes. Forskare har identifierat 25 selenoproteiner, som spelar en roll för människors hälsa. Dessa selenoproteiner har flera biologiska funktioner:
- fungerar som antioxidanter, vilka skyddar celler och DNA mot oxidativ skada
- aktiverar sköldkörtelhormon
- stärker immunförsvaret
- skyddar prostatakörteln
- stöder produktionen av friska spermier
- bidrar till hjärnans utveckling
Selen och selenoprotein P
Ett av de viktigaste selenoproteinerna är selenoprotein P. Det är det mest förekommande selenoproteinet i blodplasma och utgör från 25 till 50 procent av totalselen i plasma. Det är en viktig selenoprotein för skydd av prostatakörteln. Det är en användbar biologisk markör för selenstatus hos människan, eftersom det är mer känsligt för låga och medelhöga nivåer av plasmaselen än glutationperoxidas [Hurst 2010].
Dansk studie av mäns selenstatus
I en tvärsnittsstudie på 27,000 män utförd i Danmark, visade data att 80 % av männen hade för lite selen i blodet för att optimera aktiviteten hos selenoprotein P. Studien, som publicerades i British Journal of Nutrition, 2016, hade som mål att undersöka huruvida låg selenstatus innebär en hälsorisk för män. I studien förknippas högre nivåer av plasmaselen och selenoprotein P med lägre risk för avancerad cancer [Outzen].
Låg selenstatus och risk för prostatacancer
Resultaten från den danska studien motsvarar resultaten från en jämförbar undersökning som genomförts i Nederländerna. I den holländska studien fann man att högre selennivåer i tånaglarna var förenade med betydande minskningar i risken för avancerad prostatacancer. Tånagel-selen betraktas som en bättre långsiktig markör för selenstatus än plasma- eller serum-selennivåer [Geybels].
Sammanfattning: Vad är selen?
Selen är en sällsynt mikronutrient, som vi människor inte kan syntetisera i kroppen och som är viktig för en god hälsa. Genom att vi inte kan syntetisera det själva och att vi behöver det, liknar selen vitaminer. Det liknar också C-vitamin och E-vitamin i den meningen att det fungerar som en viktig antioxidant genom sitt införlivande i selenoproteiner.
Selen används främst för industriändamål
Selen är en biprodukt från utvinning av koppar. Överlägset störst användning har selen vid industriell framställning av elektronik-, metall- och glasprodukter. Till exempel avänds selen för att framställa röda glasprodukter. Endast cirka 10 % av världens årliga produktion av selen används för att berika jordbruksmark. Mycket mindre än 10 % är tillgängligt för användning i kosttillskott.
Selen är ojämnt fördelat i världen
Den ojämna fördelningen av selen i världen är ett oroande problem. Nästan 70 % av selenreserverna på jorden är koncentrerade till fyra länder: Chile (25 %), Ryssland (20 %), Peru (13 %) och USA (10 %), Det finns inga kända, stora reserver i Europa. Reserverna av selen är så relativt små att vissa forskare föreslår att den nuvarande användningen av selen administreras noggrant och att selen lagras för användning av kommande generationer.
Tillräckligt intag av selen är nödvändigt för en god hälsa
Forskning har visat att ett tillräckligt intag av selen är nödvändigt för god cellmetabolism, starkt immunsvar, produktion av friska spermier, skydd av celler, DNA-struktur och funktion, friskt hår och naglar. Några epidemiologiska studier tyder på att adekvat selenstatus kan associeras med förhindrandet av kroniska sjukdomar.
Källor:
Geybels, M. S., Verhage, B. J., van Schooten, F. J., Goldbohm, R. A., & van den Brandt, P. A. (2013). Advanced prostate cancer risk in relation to toenail selenium levels. Journal Of The National Cancer Institute, 105(18), 1394-1401.
Haug, A., Graham, R. D., Christophersen, O. A., & Lyons, G. H. (2007). How to use the world’s scarce selenium resources efficiently to increase the selenium concentration in food. Microbial Ecology In Health And Disease, 19(4), 209-228.
Hurst, R., Hooper, L., Norat, T., Lau, R., Aune, D., Greenwood, D. C., & Fairweather-Tait, S. J. (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal Of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122.
Hurst, R., Armah, C. N., Dainty, J. R., Hart, D. J., Teucher, B., Goldson, A. J., & Fairweather-Tait, S. J. (2010). Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. The American Journal Of Clinical Nutrition, 91(4), 923-931.
Outzen, M., Tjønneland, A., Larsen, E. H., Friis, S., Larsen, S. B., Christensen, J., & Olsen, A. (2016). Selenium status and risk of prostate cancer in a Danish population. The British Journal Of Nutrition, 115(9), 1669-1677.