Många människor i världen lever i regioner med selenfattiga jordar och därför blir också seleninnehållet i maten lågt. Kroppen kan inte framställa selen, som är ett viktigt icke-metalliskt spårämne. Vi behöver det i små mängder. En nyligen gjord översikt av selenstatus och risken för hjärt-kärlsjukdom tyder på att serumselenstatus under 100 mikrogram per liter är förknippad med ökad risk för hjärtsjukdom, minskad träningskapacitet, minskad livskvalitet och sämre prognos (Al-Murbarak).
- Lågt intag av selen betyder låg selenstatus.
- Tillräckligt med selen krävs för bildandet av aminosyran selenocystein, som i sin tur är en väsentlig komponent i selenoproteiner.
- Låg selenstatus över längre perioder kan göra att individer löper större risk för hjärt-kärlsjukdomar, cancer och autoimmuna sköldkörtelstörningar.
- Tillräckligt selenintag och status är nödvändiga för god immunfunktion och skydd mot infektionssjukdomar.
- Vegetarianer och veganer, gravida och ammande, överviktiga, HIV-patienter, njurdialyspatienter och personer som ges näring intravenöst samt individer som lever i selenfattiga regioner är särskilt sårbara om de har låg selenstatus.
Var är selenstatusen sannolikt låg?
Stoffaneller och Morse genomförde en omfattande studie – 143 referenser – av selenstatus i Europa, Storbritannien och Mellanöstern. De drog slutsatsen att selenintag och status generellt sett är otillräckligt i Europa och Mellanöstern, men med något fler variationer i Mellanöstern. De rapporterade att otillräcklig selenstatus är utbredd i hela Europa och Storbritannien. De östeuropeiska länderna har ett lägre selenintag än länder i Västeuropa. I länderna i Mellanöstern fann de olika resultat som möjligen orsakades av olika matvanor och olika import i olika regioner och inom olika socioekonomiska grupper (Stoffaneller & Morse).
I stora delar av Afrika och Asien (särskilt vissa regioner i Kina, Sibirien, Tibet och Korea) finns det lågt seleninnehåll i jorden och maten. På samma sätt har Nya Zeeland, delar av Australien och delar av Sydamerika selenfattiga regioner (Haug).
I USA tenderar regioner i väst, särskilt nordväst, och i nordöstra och sydöstra delarna och ända ner till Florida, att ha lägre halter av selen i jordarna än i resten av landet (Ralston).
Däremot är regioner i världen med höga selenhalter ovanligt. Men regioner i Wyoming och norra och södra Dakota i USA, i Enshi provinsen i Kina och delar av Irland, Colombia och Venezuela har ovanligt höga selenhalter i jordarna (Haug).
Observera! Selen finns tillgängligt i världen i begränsade mängder, och mycket selen krävs för industriella ändamål. Därför är storskalig gödsling av selen i jordarna, som den som görs i Finland, inte ekonomiskt genomförbart i selenfattiga områdena i världen (Alfthan; Haug). Selentillskott är mindre slösaktigt och det är ett mer hållbart alternativ.
Varför är tillräcklig selenstatus viktigt?
Högre selenstatus är associerad med förbättrad immunfunktion, med bättre resultat vid virusinfektioner inklusive HIV-virusets utveckling till AIDS. Högre selenstatus är också förknippad med mindre risk för vissa former av cancer, med förbättrad manlig fertilitet och graviditet, och med minskad risk för hjärt-kärlsjukdom (Mangiapane).
Selen är involverat i många biologiska funktioner, främst som en del av aminosyran, selenocystein, som finns i minst 25 seleninnehållande proteiner (selenoproteiner). Selenocystein är den grundläggande byggstenen i vilken selen införlivas; selenocystein är avgörande för den katalytiska aktiviteten hos många enzymer (Mangipane).
Vissa selenoproteiner kännetecknas bättre än andra. Bland de välkända selenoproteinerna finns glutationperoxidaserna, tioredoxinreduktaserna, jodtyronindeiodinaserna, selenoprotein P.
Individer som har låg selenstatus eller selenbrist kan ha dåliga fysiologiska reaktioner på stress, inklusive oxidativ stress.
Obs! Oxidativ stress har definierats som en obalans mellan produktionen av reaktiva syrearter (fria radikaler) och antioxidantförsvar (Betteridge).
Keshans sjukdom och Kashin-Beck osteoartropati är exempel på sjukdomar som förekommer i selenfattiga regioner i Asien och som är specifikt kopplade till lågt selenintag (Delage).
Hur stort selenintag räcker?
Det vanligaste selenoproteinet, glutationperoxidas-1, är beroende av tillräcklig selenförsörjning. Normal glutationperoxidas-aktivitet kräver ett serumselenvärde på minst 90–100 mikrogram per liter (Duffield). Selenets viktiga transportprotein, Selenoprotein P, som är det vanligaste selenoproteinet i blodet, kräver plasmaselennivåer på minst 125 mikrogram per liter (Hurst 2010).
En metaanalys av 12 studier med 13 254 deltagare (5007 fall av prostatacancer) har visat ett samband mellan plasma/serumselennivåer och förekomsten av prostatacancer där risken minskade med ökande plasma/serumselen från 60 mikrogram per liter upp till 170 mikrogram per liter (Hurst 2012).
Koncentrationen av serum/plasma selenoprotein P är därför en mer lämplig biomarkör än koncentrationen av serum/plasma glutationperoxidas (Hurst 2012).
En granskning av prospektiva studier har visat att sambandet mellan selenkoncentrationer i blodet och risken för sämre hälsa och dödlighet kan beskrivas med en U-formad kurva. Tillräcklig selenstatus – det område där risken för dålig hälsa och dödlighet är lägst – verkar ligga i intervallet 130–150 mikrogram per liter serumselen (Rayman).
Vilken form av selentillskott ger antioxidantskydd?
Richie et al. genomförde en randomiserad dubbelblind, placebokontrollerad studie av selenberikade jästpreparat (innehållande 200 eller 285 mikrogram per liter) och selenometionin (200 mikrogram per liter) som gavs i 9 månader till 69 friska män. Och utfallet var högt i alla grupper (högre än 95 procent).
Deltagarnas plasmaselennivåer ökade med 93 procent, 54 procent och 86 procent efter 9 månader i selenometionin-gruppen samt i de två grupperna som fick selenberikande jästpreparat – både det lågdoserande och högdoserande. Plasmaselenkoncentrationer gick tillbaka till baslinje-värdet efter tre månader utan tillskott.
Forskningsdata visade signifikanta minskningar av biomarkörer för oxidativ stress efter perioden med ett tillskott av det selenberikade jästpreparatet men inte med selenometioninpreparatet. Resultaten tyder på att andra selenarter än selenometionin står för minskningen av oxidativ stress (Richie).
Källor
Al-Mubarak AA, van der Meer P, Bomer N. Selenium, Selenoproteins, and Heart Failure: Current Knowledge and Future Perspective. Curr Heart Fail Rep. 2021 Jun;18(3):122-131.
Alfthan G, Eurola M, Ekholm P, Venäläinen E-R, Root T, Korkalainen K. Effects of nationwide addition of selenium to fertilizers on foods, and animal and human health in Finland: From deficiency to optimal selenium status of the population. J Trace Elem Med Biol. 2015;31:142–7.
Betteridge DJ. What is oxidative stress? Metabolism. 2000 Feb;49(2 Suppl 1):3-8.
Delage B. Selenium. Oregon State University. Linus Pauling Institute. Micronutrient Information Center. 2014. Retrieved from https://lpi.oregonstate.edu/mic/minerals/selenium.
Duffield AJ, Thomson CD, Hill KE, Williams S. An estimation of selenium requirements for New Zealanders. Am. J. Clin. Nutr. 1999;70:896–903.
Haug A, Graham RD, Christophersen OA & Lyons GH. How to use the world’s scarce selenium resources efficiently to increase the selenium concentration in food. Microb Ecol Health Dis. 2007;19(4):209–228.
Hurst R, Armah CN, Dainty JR, Hart DJ, Teucher B, Goldson AJ, Broadley MR, Motley AK, Fairweather-Tait SJ. Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Am J Clin Nutr. 2010 Apr;91(4):923-31.
Hurst R, Hooper L, Norat T, Lau R, Aune D, Greenwood DC, Vieira R, Collings R, Harvey LJ, Sterne JA, Beynon R, Savović J, Fairweather-Tait SJ. Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. Am J Clin Nutr. 2012 Jul;96(1):111-22.
Mangiapane E, Pessione A, Pessione E. Selenium and selenoproteins: an overview on different biological systems. Curr Protein Pept Sci. 2014;15(6):598-607.
National Institutes of Health. Office of Dietary Supplements. Selenium Fact Sheet for Health Professionals. 2021. Retrieved from https://ods.od.nih.gov/factsheets/Selenium-HealthProfessional/.
Ralston N. Selenium’s pivotal roles in relation to mercury exposure risks. EERC Conference: Promoting Healthy Communities. September 26, 2011.
Rayman MP. Selenium and human health. Lancet. 2012 Mar 31;379(9822):1256-68.
Richie JP Jr, Das A, Calcagnotto AM, Sinha R, Neidig W, Liao J, Lengerich EJ, Berg A, Hartman TJ, Ciccarella A, Baker A, Kaag MG, Goodin S, DiPaola RS, El-Bayoumy K. Comparative effects of two different forms of selenium on oxidative stress biomarkers in healthy men: a randomized clinical trial. Cancer Prev Res (Phila). 2014 Aug;7(8):796-804.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.