De danska forskarna Niels Hadrup och Gitte Ravn-Haren har publicerat en omfattande studie av absorption, distribuering, metabolism och utsöndring av selen från mat och från kosttillskott (Hadrup 2021).
Här sammanfattar vi deras resultat på selen i selenberikade jästtillskott. Vi gör detta av två skäl:
- Selenberikade jästtillskott innehåller mer än 20 olika selentyper förutom selenometionin. Det kan vara så att vissa av selentyperna, andra än selenometionin, till exempel se-metylselenocystein står för selenets skyddande effekt mot cancer (Larsen 2004).
- Selenberikade jästtillskott har visat sig minska biomarkörer för oxidativ stress medan rena selenometionintillskott inte gör det (Richie 2014).
Absorption av selen från selenberikade jästpreparat
I en rapport från 2008 rapporterade forskare att friska äldre personer varje dag under 5 år fick ett selentillskott på en dosering av antingen 100, 200 eller 300 mikrogram. Det resulterade i genomsnittliga plasmanivåer på 165, 221 respektive 260 mikrogram per liter. I kontrollgruppen, som fick placebo i 5 år, var koncentrationen av selen i plasma 92 mikrogram per liter (Ravn-Haren 2008).
Hadrup och Ravn-Haren (2021) listar jämförande studier som indikerar en högre biotillgänglighet av selen från selenberikad jäst än från oorganiska selenkällor som selenit och selenat, som i sig själva också absorberas väl.
Distribution av selen
Selen från mat och från kosttillskott distribueras till alla vävnader och organ som selenocystein i de 25 kända selenoproteinerna eller som selenometionin i den allmänna proteinpoolen.
Hadrup och Ravn-Haren (2021) har sammanställt data från en hel del selenstudier och har kommit fram till att det normala medelvärdet är 139 mikrogram per liter i blod, och 23 mikrogram per liter i urinen.
Koncentrationen av selen i bröstmjölk är 41 mikrogram per liter vilket är betydligt lägre än i mammans blod. Forskare antar därför att distributionen av selen till bröstmjölken är reglerad.
De rapporterar om normala mängder selen i olika vävnader och organ i figur 4. De spekulerar i att selen som finns i liknande mängder i olika vävnader kan innebära att selen är en byggsten av proteiner som är närvarande i alla vävnader.
Metabolism av selen
Hadrup och Ravn-Haren (2021) uppger att selen från både organiska och oorganiska källor är inbyggt i proteinpoolen (selen från organiska källor) eller metaboliseras till selenid (selen från både organiska och oorganiska källor). Seleniden metaboliseras vidare till selenocystein, som sedan införlivas i selenoproteiner, eller så metaboliseras seleniden till utsöndringsmetaboliter efter metylering.
För en omfattande genomgång av metabolismen av selen, se 2014 års artikel av Roman et al. Hadrup och Ravn-Haren presenterar en översikt över metaboliterna av selen i figur 5.
Utsöndring av selen
Alfthan et al. (1991) undersökte ett selenrikt jästtillskott där doseringen var 200 mikrogram per dag i 16 veckor. De fann att halveringstiden för selen i serum var ungefär 4 veckor. Serumselennivån fortsatte att sjunka under de följande 6 veckorna efter den sista veckan, vecka 16, av intaget av kosttillskott.
I Alfthan-studien hade finska män, som tagit 200 mikrogram selen per dag från selenrika jästpreparat, en ökad utsöndring i urinen (cirka 160 mikrogram per dag jämfört med kontrollvärdet på cirka 80 mikrogram per dag).
Hadrup och Ravn-Haren (2021) rapporterar inte någon data för utsöndring av selen i urin och avföring av selen från selenjästkällor. De rapporterar dock om en studie där en ungefär lika stor andel selen utsöndrades i urinen och avföringen under de två första veckorna efter ett intag av selenometionin. I en annan studie var andelen selen som utsöndras i avföringen betydligt större än andelen som utsöndrats i urinen.
Sammanfattning av selens farmakokinetik
Baserat på data från vetenskapliga studier, inklusive jämförande studier, drog Hadrup och Ravn-Haren slutsatsen att organiskt selen är mer biotillgängligt än oorganiskt selen.
Källor
Alfthan G., Aro A., Arvilommi H., Huttunen J.K. Selenium metabolism and platelet glutathione peroxidase activity in healthy Finnish men: Effects of selenium yeast, selenite, and selenate. Am. J. Clin. Nutr. 1991;53:120–125.
Bügel S, Larsen EH, Sloth JJ, et al. Absorption, excretion, and retention of selenium from a high selenium yeast in men with a high intake of selenium. Food Nutr Res. 2008;52:10.3402/fnr.v52i0.1642.
Hadrup N, Ravn-Haren G. Absorption, distribution, metabolism and excretion (ADME) of oral selenium from organic and inorganic sources: A review. J Trace Elem Med Biol. 2021 Sep;67:126801.
Larsen EH, Moesgaard S, Paulin H, Reid M. Speciation and bioavailability of selenium in yeast-based intervention agents used in cancer chemoprevention studies. J AOAC Int. 2004 Jan-Feb;87(1):225-32.
Ravn-Haren G, Krath BN, Overvad K, Cold S, Moesgaard S, Larsen EH, Dragsted LO. Effect of long-term selenium yeast intervention on activity and gene expression of antioxidant and xenobiotic metabolising enzymes in healthy elderly volunteers from the Danish Prevention of Cancer by Intervention by Selenium (PRECISE) pilot study. Br J Nutr. 2008 Jun;99(6):1190-8.
Richie JP Jr, Das A, Calcagnotto AM, Sinha R, Neidig W, Liao J, Lengerich EJ, Berg A, Hartman TJ, Ciccarella A, Baker A, Kaag MG, Goodin S, DiPaola RS, El-Bayoumy K. Comparative effects of two different forms of selenium on oxidative stress biomarkers in healthy men: a randomized clinical trial. Cancer Prev Res (Phila). 2014 Aug;7(8):796-804.
Roman M, Jitaru P, Barbante C. Selenium biochemistry and its role for human health. Metallomics. 2014 Jan;6(1):25-54.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.