Resultaten av en metaanalys från 2018 visade inga överensstämmande bevis av att selentillskott medverkar i utvecklingen av typ 2 diabetes bland vuxna.
I en observationsstudie identifierade forskare vid universitetet i Arizona, Tucson, där det också finns ett cancercentrum, ett statistiskt säkerställt samband mellan selen och typ 2-diabetes. Men i en randomiserad kontrollerad studie fann man dock inget statistiskt säkerställt samband (Kohler 2018).
Observera: Randomiserade och kontrollerade studier är referensstandard för vetenskapliga bevis inom det biomedicinska området. Den slumpmässiga indelningen av deltagarna bör ge jämförbara grupper och även utesluta partiskhet. I observationsstudier delar forskarna inte upp deltagarna slumpmässigt och de bestämmer inte vilka behandlingar varje grupp får eller inte får.
Skillnaderna mellan resultaten i observationsstudier och i randomiserade kontrollerade studier kan förklaras av ännu oförklarliga och förvirrande variabler i observationsstudier. Det kan finnas en tredje faktor, som påverkar både selennivå och risken för typ 2-diabetes, något som ännu inte är tillräckligt kontrollerad i observationsstudien (Jacobs 2019).
Bevis från tre kliniska studier med selentillskott
Forskare vid universitetet i Arizona undersökte data från tre randomiserade kliniska studier med totalt 20 290 deltagare (Kohler 2018):
- Nutritional Prevention of Cancer Trial (n = 1 202 män och kvinnor)
- Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (n = 17 448 män)
- Selenium Trial (n = 1 640 män och kvinnor)
Dessa tre kliniska studier bedömde cancer eller förstadiet till cancer som det primära resultatet.
I varje studie gavs försökspersonerna 200 mikrogram selen per dag:
- Nutritional Prevention of Cancer Trial (naturligt jästselen)
- Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (syntetiskt selenometionin)
- Selenium Trial (naturligt selenjäst)
Sekundär analys av data från klinisk studie med selen
En andra analys av data från studien, Nutritional Prevention of Cancer Trial visade att det fanns en ökad risk för typ 2-diabetes hos de försökspersoner som vid början av studien hade selennivåer över 121,6 mikrogram per liter. Resultaten var statistiskt säkerställda. (Stranges 2007).
Å andra sidan visade de två studierna, the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT) och Selenium Trial, ingen statistiskt säkerställd ökad risk för utvecklandet av typ 2-diabete efter att försökspersonerna fått ett dagligt tillskott på 200 mikrogram selen jämfört med placebo (Jacobs 2019).
Dessutom visade analysen från 175 av de 400 individerna som deltog i Selenium Trial att det resultatet inte stöder en signifikant negativ effekt på betacellernas funktion eller på insulinkänslighet när ett dagligt tillskott på 200 mikrogram seleniserad jäst gavs till försökspersonerna. Det är viktiga bevis som visar att äldre personer som tar ett selentillskott under tre år inte får diabeteskänningar. När undergrupper delades in efter ålder och kön ändrades inte resultatet (Jacobs 2019).
Förhållandet mellan plasmaselennivån vid starten av studien, behandlingen med tillskott och ökad risk för diabetes?
Två norska fallkontrollstudier visade inte något statistiskt säkerställt samband mellan selen och typ 2-diabetes (Simic 2017; Hansen 2017).
Kohler et al påpekade att blodselennivåerna vid starten av studien var betydligt lägre hos de norska studiedeltagarna (medelvärde: 100-105 mikrogram per liter) än i de tre amerikanska randomiserade kontrollerade studierna (Kohler 2018):
- Nutritional Prevention of Cancer Trial (medelvärde: 113 mikrogram per liter)
- SELECT Trial (medelvärde: 135 mikrogram per liter)
- Selenium Trial (medelvärde: 136 mikrogram per liter)
Selentillskott minskar fasteinsulin, HOMA-IR-nivåer och HOMA-beta-nivåer
Stróżyk et al analyserade data från fyra randomiserade och kontrollerade studier där 241 försökspersoner deltog. I dessa studier minskade selentillskottet fasteinsulinet, HOMA-IR-nivåerna och HOMA-beta-nivåerna signifikant (Stróżyk 2019).
Observera: HOMA-IR och HOMA-beta är ekvationer som används för att bedöma insulinresistens och betacellfunktion i bukspottkörteln.
Mahdavi Gorabi et al granskade 12 artiklar som publicerades mellan 2004 och 2016. De 12 studierna var alla randomiserade, dubbelblinda och placebokontrollerade studier. De omfattade 757 deltagare som slumpmässigt blev interventionsgruppen, och som fick selenbehandlingen, och 684 deltagare som hamnade i kontrollgruppen (Mahdavi Gorabi).
Det sammanlagda resultatet från de 12 studierna visade att selentillskottet resulterade i en signifikant minskning vid bedömningen med homeostasmodellen av betacellsfunktionen (HOMA-B), och en signifikant ökning i ett mätbart kontrollindex för insulinkänslighet (QUICKI) jämfört med kontrollgruppen (Mahdavi Gorabi).
Annars visade analysen inga statistiskt säkerställda förbättringar av glykemiska index såsom fastande plasmaglukos, insulin, homeostasmodell för uppskattad insulinresistens (HOMA-IR), hemoglobin A1c (HbA1c) och adiponektin. Forskarna drog slutsatsen att metaanalysen visade att selentillskott signifikant minskade HOMA-B och ökade QUICKI-poäng (Mahdavi Gorabi).
Sammanfattning av bevis relaterade till selentillskott och risken för typ 2-diabetes
- Förhållandet mellan selen och selenoproteiner och typ 2-diabetes är utan tvekan komplex. Mekanismen för en möjlig orsakseffekt i relation till selenintag och risken att få typ 2-diabetes är okänd (Rayman 2013).
- De vetenskapliga bevisen är inkonsekventa och förvirrande. Observationsstudier verkar visa en koppling mellan selentillskott och typ 2-diabetes (Kim 2019). Bevisen kommer dock mer från observationsstudier gjorda på amerikaner med höga selennivåer än från observationsstudier gjorda med på selenfattiga européer vars livsstil skiljer sig från amerikanernas (Steinbrenner 2011).
- Randomiserade, kontrollerade studier visar på det hela taget inga avgörande bevis för en sådan koppling (Kohler 2018, Jacobs 2019).
- Vissa forskare varnar för allmänn användning av selentillskott (Rayman 2013). Det bästa är att testa serumselennivån innan du bestämmer vilken dos du ska ta. De nuvarande vetenskapliga resultaten tycks antyda att det kan finnas en blygsam ökning av risken för typ 2-diabetes för de med högre nivåer av selen i blodet eller där selentillskott används i cancerförebyggande behandling (Kohler 2018).
- Professor Margaret P. Rayman förordar den U-formade relationen mellan serumselennivå och sjukdomsrisk. I hennes beskrivning är en serumselennivå på 125 mikrogram per liter en lämplig nivå. Hon säger dock inte hur långt under eller över 125 mikrogram per liter som den signifikant ökade risken för sjukdom börjar (Rayman 2019).
- En studie utförd i Storbritannien har visat att ett dagligt intag av 55 mikrogram selen via kosten i kombination med 50 eller 100 mikrogram selentillskott per dag ökade plasmanivåerna av selen, som vid början av intaget var 95,7 mikrogram per liter, till strax under och över professor Raymans ”tillräckliga” nivå (Hurst 2010):
- Till 118,3 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 50 mikrogram
- Till 152,0 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 100 mikrogram
- Inga studier har gjorts för att skilja effekterna av specifika selenarter på insulinaktiviteten. Dessa studier behövs (Vinceti 2018).
Källor
Hansen AF, Simic A, Asvold BO, Romundstad PR, Midthjell K, SyversenT, Flaten TP. (2017). Trace elements in early phase type 2 diabetes mellitus—a population-based study: the HUNT study in Norway. J Trace Elem MedBiol; 40:46–53.
Jacobs ET, Lance P, Mandarino LJ, Ellis NA. (2019). Selenium supplementation and insulin resistance in a randomized, clinical trial. BMJ Open Diabetes Res Care, e000613.
Kim J, Chung HS, Choi M-K, Roh YK, Yoo HJ, Park JH, Kim DS, Yu JM, Moon S. (2019). Association between serum selenium level and the presence of diabetes mellitus: a meta-analysis of observational studies. Diabetes Metab J, 43:e1.
Kohler LN, Foote J, Kelley CP, Florea A, et al. (2018). Selenium and type 2 diabetes: systematic review. Nutrients, 10(12): E1924.
Kohler LN, Florea A, Kelley CP, Chow S, Hsu P, Batai K, Saboda K, Lance P & Jacobs ET. (2018), Higher plasma selenium concentrations are associated with increased odds of prevalent type 2 diabetes. J. Nutr; 148(8): 1333-1340.
Mahdavi Gorabi A, Hasani M, Djalalinia S & Zarei M. (2019). Effect of selenium supplementation on glycemic indices: a meta-analysis of randomized controlled trials; J Diabetes Metab Disord 2019 18 349-362.
Rayman MP, Stranges S. (2013) Epidemiology of selenium and type-2 diabetes: can we make sense of it? Free Radic Biol Med, 65:1557–1564.
Rayman MP. (2019). Selenium intake, status, and health: a complex relationship. Hormones (Athens), https://doi.org/10.1007/s42000-019-00125-5.
Simic A, Hansen AF, Asvold BO, Romundstad PR, Midthjell K, SyversenT, Flaten TP. (2017). Trace element status in patients with type 2 diabetes in Norway: the HUNT3 survey. J Trace Elem Med Biol; 41:91–8.11.
Steinbrenner H, Speckmann B, Pinto A, Sies H. (2011). High selenium intake and increased diabetes risk: experimental evidence for interplay between selenium and carbohydrate metabolism. J Clin Biochem Nutr, 48: 40-5.
Stranges S, Marshall JR, Natarajan R, Donahue RP, et al. (2007). Effects of long-term selenium supplementation on the incidence of type 2 diabetes: a randomized trial.
Ann Intern Med, 147: 217-23.
Stróżyk A, Osica Z, Przybylak JD, Kołodziej M, Zalewski BM, Mrozikiewicz-Rakowska B, Szajewska H. (2019).
Effectiveness and safety of selenium supplementation for type 2 diabetes mellitus in adults: a systematic review of randomised controlled trials. J Hum Nutr Diet; 32(5):635-645.
Vinceti M, Filippini T, Del Giovane C, & Crespi CM. (2018). Selenium for preventing cancer. Cochrane Database Syst Rev. CD005195.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.