Selenintag i kosten och i kosttillskott: I den här översiktsartikeln sammanfattar vi de viktigaste resultaten av de bästa studierna gällande selenintag.
Optimalt selenintag och status
I sin genomgång av tillgänglig forskningslitteratur drog professor Urban Alehagen, Linköpings universitet, slutsatsen att ett dagligt intag av 100–150 mikrogram selen per dag är nödvändigt.
Detta är den intagsnivå som möjliggör ett optimalt uttryck av det viktiga selenoproteinet P som transporterar selen från levern till perifera vävnader (Alehagen 2022). För att andra selenoproteiner ska optimeras, det vill säga för att uttryckas fullt ut, hävdar professor Alehagen att en selenstatus på cirka 120 mikrogram per liter mätt i röda blodkroppar är nödvändigt (Alehagen 2022).
Professor Margaret P. Rayman, universitetet i Surrey, Storbritannien, har fört fram idén om ett U-format samband mellan selenintag/status och hälsa. Enligt hennes analys verkar den lägsta risken för dödlighet av alla orsaker ligga i intervallet 120–150 mikrogram per liter serumselen (Rayman 2012; Rayman 2020).
Bristfälligt selenintag och status
I BIOSTAT-CHF-studien, en multinationell, prospektiv, observerande kohortstudie som inkluderade patienter med försvårad hjärtsvikt, visade Dr Nils Bomer och en forskargrupp ledd av professor Peter van der Meer att hjärtsviktspatienter med en serumselenkoncentration på mindre än 70 mikrogram per liter (briststatus) hade signifikant svårare kliniska tecken och symtom (Bomer 2020):
- sämre funktionsklass i New York Heart Association
- allvarligare tecken och symtom på hjärtsvikt
- sämre träningskapacitet (6 minuters gångtest)
- sämre livskvalitet (Kansas City Cardiomyopathy Questionnaire)
Selenbristen var associerad med signifikant högre frekvenser av den primära slutpunkten: Dödlighet av alla orsaker och sjukhusvistelse för hjärtsvikt. Selenbrist hos hjärtsviktspatienter är uteslutande associerad med nedsatt träningstolerans och med en 50 procent högre dödlighet (Bomer 2020).
Hjärtsviktspatienter med serumkoncentrationer på 70–100 mikrogram per liter verkade ha liknande negativa samband, vilket tyder på att värden under 100 mikrogram per liter kan anses vara onormala (Bomer 2020).
Optimal form av selentillskott
I en randomiserad, dubbelblind, placebokontrollerad studie med selenjäst (200 eller 285 mikrogram per dag) eller rent selenometionin (200 mikrogram dagligen) som administrerades i 9 månader på 69 friska män, ökade plasmaselenkoncentrationerna enligt följande (Richie 2014):
- 93 procent i selenometioningruppen
- 54 procent i gruppen med lågt selenjäst
- 86 procent i gruppen med högt selenjäst
Forskarna vid Pennsylvania State University använde en högdoserad selenjäst – 285 mikrogram – eftersom det innehöll 200 mikrogram selen motsvarande 200 mikrogram selen i den rena selenometioninprodukten.
Efter en 3-månaders utfasning återgick plasmaselennivåerna till baslinjenivåerna.
Det anmärkningsvärda resultatet i studien var att de två selenjästbehandlingarna var signifikant associerade med minskningar av biomarkörer för oxidativ stress; det rena selenometionin-tillskottet var inte det (Richie 2014).
Studiens resultat tyder på att selenhaltiga föreningar i selenjästen, andra än selenometionin, kan förklara minskningen av oxidativ stress (Richie 2014).
Upprätthålla optimalt selenintag och status
I en avgörande studie fann Rachel Hurst och en forskargrupp ledd av professor Susan J Fairweather-Tait, University of East Anglia, Storbritannien, att ett dagligt intag under 10 veckor av ett selentillskott med selenjäst på 50, 100 eller 200 mikrogram utöver dagsintaget på cirka 55 mikrogram från mat, kommer att höja plasmaselennivåerna enligt följande (Hurst 2010):
- Från 95,7 mikrogram per liter upp till 118,3 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 50 mikrogram.
- Från 95,7 mikrogram per liter upp till 152,0 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 100 mikrogram.
- Från 95,7 mikrogram per liter upp till 177,4 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 200 mikrogram.
I KiSel-10-studien, där ett dagligt kombinerat tillskott med 200 mikrogram selen från selenjäst och 200 milligram Q10 gavs till friska äldre personer i fyra år, visade professor Alehagen följande effekt av tillskottet med selenjäst (Alehagen 2020):
- Baslinjenivån för serumselen var 67,1 mikrogram per liter, vilket motsvarar ett uppskattat dagligt selenintag på 35 mikrogram.
- Selenkoncentrationen var 210 mikrogram per liter i den aktiva behandlingsgruppen och 72 mikrogram per liter i placebogruppen efter avslutad studie.
Metaanalyser av selenintag och cancerrisk
I en metaanalys av 37 populations-baserade prospektiva studier fann Kuria et al. ett omvänt samband mellan selenintag och total cancer-risk efter justering för ålder, BMI och rökning.
Metaanalysfynden tyder på att selen skyddar mot cancer; effekterna varierar dock med olika cancerformer (Kuria 2020).
I en metaanalys av 38 studier med totalt 36 419 fall av prostatacancer och 105 293 kontroller fann Sayehmiri et al. att den sammanslagna relativa risken för sambandet mellan selen och prostatacancer var 0,86 = en 14-procentig minskning av risken för prostatacancer i samband med högre selenstatus (Sayehmiri 2018).
- Fallkontrollstudier: 11 procent minskad risk
- Kohortstudier: 23 procent minskad risk
- Randomiserade kontrollerade studier: 10 procent minskad risk
I 10 studier av selenstatus och spridning av prostatacancer var den relativa risken för att cancern skulle sprida sig vidare från prostata 33 procent lägre med högre selenstatus (Sayehmiri 2018).
I en metaanalys av 69 observationsstudier fann Cai et al. att omfattningen av selenintag har olika effekter på olika typer av cancer. Högre selenintag var associerad med minskad risk för bröstcancer, lungcancer, matstrups-cancer, magcancer och prostatacancer men var inte associerad med minskning av förekomsten av kolorektal cancer, blåscancer och hudcancer (Cai 2016).
I en systematisk översikt och metaanalys av 12 studier med totalt 13 254 deltagare och 5 007 fall av prostatacancer visade Hurst et al. att risken för prostatacancer minskade med ökande plasma/serum selenstatus från 60 mikrogram per liter upp till 170 mikrogram per liter (Hurst 2012).
Metaanalyser av selenintag och risk för hjärtsjukdomar
I en metaanalys av 13 observationsstudier och randomiserade kontrollerade studier fann Kuria et al. att selenstatus totalt sett är associerat med en minskad risk för förekomsten av hjärt-kärlsjukdomar (RR = 0,66) och dödlighet i hjärt-kärlsjukdomar (RR = 0,69) med fysiologiskt hög selenstatus jämfört med låg selenstatus i kroppen (Kuria 2021).
Data visade att det fanns en 15 procent minskad risk för förekomst av hjärt-kärlsjukdom per 10 mikrogram ökning av selenkoncentrationen i blodet. Fysiologiskt höga selennivåer i kroppen var associerade med minskad risk för förekomsten av hjärt-kärlsjukdom och dödlighet (Kuria 2021).
Data från KiSel-10-studien indikerar möjliga biologiska mekanismer genom vilka ett kombinerat selen- och Q10-tillskott kan minska risken för dödsfall i hjärt-kärlsjukdom (Alehagen 2018):
- minskade plasmabiomarkörer för inflammation
- minskade plasmabiomarkörer för oxidativ stress
- minskade plasmabiomarkörer för ärrbildning i vävnader
I den randomiserade kontrollerade studien tillhandhöll svenska forskare friska äldre personer 200 mikrogram selen i form av selenjästtabletter tillsammans med 200 milligram ubiqinon coenzym Q10-tillskott varje dag i fyra år. Den kombinerade selen- och Q10-behandlingen var associerad med minskad kardiovaskulär dödlighet och förbättrad hjärtfunktion. Den minskade kardiovaskulära dödligheten kvarstod i den aktiva behandlingsgruppen under åtta års uppföljning efter att de upphört med tillskotten (Alehagen 2018).
Selenintag och tillfriskande från covid-19
En jämförelse av selenstatus (med selenstatusdata från hårmätningar) med återhämtningsfrekvenser från covid-19 i 17 kinesiska städer har visat att tillfrisknandet från covid-19 var högre och covid-19-dödligheten var lägre i områden där befolkningen hade högre selenkoncentrationer (Zhang 2020).
Selenintag och risk för typ 2-diabetes
I en översiktsartikel förklarar professor Lutz Schomburg, Charité, Berlin, Tyskland, att “… aktuella data visar att tillskott med selen inte orsakar diabetes.”
Professor Schomburg förklarar att den bästa förklaringen till ett samband mellan höga plasma-/serumselenkoncentrationer och högre förekomst av typ-2-diabetes är att diabetes potentiellt orsakar ökad biosyntes av selenoprotein P i levern och höjer cirkulerande selen- och selenoprotein P-nivåer. Han förklarar att insulin under normala förhållanden minskar selenoprotein P-biosyntesen och sekretionen. I fall av insulinresistens avtar denna hämning, vilket orsakar högre cirkulerande selenkoncentrationer och högre selenoprotein P-nivåer (Schomburg 2020).
Enligt professor Schomburg är det troligt att hög selenstatus inte ökar diabetesrisken utan att diabetes orsakar ökande selenoprotein P-nivåer. ”I de senare stadierna av diabetes typ-2, när insulinnivåerna minskar på grund av en progressiv nedgång av β-cellsfunktionen, främjar de höga glukoskoncentrationerna fortfarande selenoprotein P-biosyntesen och sekretionen om dessa inte motverkas av medicinering, till exempel med metformin.” (Schomburg 2020].
Kohler et al. gjorde en genomgång av 16 studier, 13 observationsstudier och 3 RCT-studier. 8 av de 13 observationsstudierna visade ett positivt statistiskt signifikant samband mellan koncentrationer av selen och risken för typ 2-diabetes. Däremot bland RCT-studierna av selen observerades inte en högre risk för typ-2-diabetes för de som fick selen jämfört med placebo(Kohler 2018).
Selenintag och kvicksilvertoxicitet
Forskning tyder på att metylkvicksilver (CH3Hg+) permanent hämmar syntesen och aktiviteten av de selenoenzymer som normalt förhindrar/hämmar oxidativ skada i hjärnan. Om inte extra selen tillhandahålls ökar konsekvenserna när mängden CH3Hg+ närmar sig och överstiger de tillgängliga nivåerna selen, vilket framkallar en bestämd selenbrist (Ralston 2018). Det är störningen av selenbiokemin som kännetecknar kvicksilver-neurotoxicitet.
Selenintag och sköldkörtelhälsa
Situationen med avseende på selenintag och sköldkörtelhälsa är komplicerad. Å ena sidan är ständigt lågt selenintag associerat med ökad risk för sköldkörtelsjukdom (Schomburg 2020). Å andra sidan har sköldkörteln hög prioritet för tillförseln av selen, vilket gör det osannolikt att selenstatus och selenoprotein-uttryck i sköldkörtelceller påverkas av små skillnader i selenintag i kosten (Schomburg 2020). Trots det visar vissa studier att patienter med Hashimotos tyreoidit, Graves sjukdom eller Graves oftalmopati reagerar positivt på selentillskott (Schomburg 2020).
Till skillnad från sköldkörteln får inte immunförsvaret en högprioriterad tillförsel av selen i tider av selenbrist. Följaktligen kan immunsvaret ha ett otillräckligt försvar på grund av ofullständigt uttryckta och aktiva selenoproteiner. Det kan finnas en bristfällig interaktion mellan sköldkörtelceller och immunsystemets lymfocyter närhelst det finns en utmaning från en infektion, ett trauma, en chock eller andra toxiska effekter (Schomburg 2020).
Slutsats: Tillräcklig selenintag är avgörande för god hälsa.
Selen från kosten och kosttillskott: Det verkar finnas ett U-format samband mellan selenexponering och hälsa så att en serumselenkoncentration på cirka 125 mikrogram per liter är optimalt för god hälsa och minskar risken för dödlighet av alla orsaker.
Källor
Alehagen U, Johansson P, Svensson E, Aaseth J, Alexander J. Improved cardiovascular health by supplementation with selenium and coenzyme Q10: applying structural equation modelling (SEM) to clinical outcomes and biomarkers to explore underlying mechanisms in a prospective randomized double-blind placebo-controlled intervention project in Sweden. Eur J Nutr. 2022 Apr 6. doi: 10.1007/s00394-022-02876-1. Epub ahead of print.
Alehagen U, Aaseth J, Alexander J, Johansson P, Larsson A. Supplemental selenium and coenzyme Q10 reduce glycation along with cardiovascular mortality in an elderly population with low selenium status – A four-year, prospective, randomised, double-blind placebo-controlled trial. J Trace Elem Med Biol. 2020 May 4;61:126541.
Alehagen U, Johansson P, Björnstedt M, Rosén A, Dahlström U. Cardiovascular mortality and N-terminal-proBNP reduced after combined selenium and coenzyme Q10 supplementation: a 5-year prospective randomized double-blind placebo-controlled trial among elderly Swedish citizens. Int J Cardiol. 2013 Sep 1;167(5):1860-6.
Alehagen U, Aaseth J, Alexander J, Johansson P. Still reduced cardiovascular mortality 12 years after supplementation with selenium and coenzyme Q10 for four years: A validation of previous 10-year follow-up results of a prospective randomized controlled trial. PLoS One. 2018;13:e0193120.
Bomer N, Grote Beverborg N, Hoes MF, Streng KW, Vermeer M, Dokter MM, IJmker J, Anker SD, Cleland JGF, Hillege HL, Lang CC, Ng LL, Samani NJ, Tromp J, van Veldhuisen DJ, Touw DJ, Voors AA, van der Meer P. Selenium and outcome in heart failure. Eur J Heart Fail. 2020 Aug;22(8):1415-1423.
Cai X, Wang C, Yu W, Fan W, Wang S, Shen N, Wu P, Li X, Wang F. Selenium exposure and cancer risk: An updated meta-analysis and meta-regression. Sci Rep. 2016 Jan 20;6:19213.
Hurst, R., Armah, C.N., Dainty J.R., Hart, D.J., Teucher, B., Goldson, A.J., Broadley, M.R., Motley, A.K., Fairweather-Tait, S.J. Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Am J Clin Nutr. 2010;91(4):923-31.
Hurst R, Hooper L, Norat T, Lau R, Aune D, Greenwood DC, Vieira R, Collings R, Harvey LJ, Sterne JA, Beynon R, Savović J, Fairweather-Tait SJ. Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. Am J Clin Nutr. 2012 Jul;96(1):111-22.
Kohler LN, Foote J, Kelley CP, et al. Selenium and Type 2 Diabetes: Systematic Review. Nutrients. 2018;10(12):1924. Published 2018 Dec 5.
Kuria A, Fang X, Li M, Han H, He J, Aaseth JO, Cao Y. Does dietary intake of selenium protect against cancer? A systematic review and meta-analysis of population-based prospective studies. Crit Rev Food Sci Nutr. 2020;60(4):684-694.
Kuria A, Tian H, Li M, Wang Y, Aaseth JO, Zang J, Cao Y. Selenium status in the body and cardiovascular disease: a systematic review and meta-analysis. Crit Rev Food Sci Nutr. 2021;61(21):3616-3625.
Ralston NVC, Raymond LJ. Mercury’s neurotoxicity is characterized by its disruption of selenium biochemistry. Biochim Biophys Acta Gen Subj. 2018 Nov;1862(11):2405-2416.
Rayman MP. Selenium intake, status, and health: a complex relationship. Hormones (Athens). 2020;19(1):9-14.
Rayman MP. Selenium and human health. Lancet. 2012 Mar 31;379(9822):1256-68.
Richie JP Jr, Das A, Calcagnotto AM, et al. Comparative effects of two different forms of selenium on oxidative stress biomarkers in healthy men: a randomized clinical trial. Cancer Prev Res (Phila). 2014;7(8):796-804.
Sayehmiri K, Azami M, Mohammadi Y, Soleymani A, Tardeh Z. The association between selenium and prostate cancer: a systematic review and meta-analysis. Asian Pac J Cancer Prev. 2018 Jun 25;19(6):1431-1437.
Schomburg L. The other view: the trace element selenium as a micronutrient in thyroid disease, diabetes, and beyond. Hormones (Athens). 2020 Mar;19(1):15-24.
Zhang J, Taylor EW, Bennett K, Saad R, Rayman MP. Association between regional selenium status and reported outcome of COVID-19 cases in China. Am J Clin Nutr. 2020;11:1297–9.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.