Dr. Gerhard N. Schrauzer var selenvetenskapens ”grand old man”. Egentligen var han ”the grand old man” inom spårämnesforskningen i USA under mer än 30 år. Han var en av pionjärerna och ett av de stora namnen inom selenforskningen. Låt oss ta en titt på de värdefulla bidrag till kunskapsbasen om selentillskott som Dr. Schrauzer gett.
För det första: vem var Dr. Schrauzer och hans selenforskning?
Dr. Schrauzer gjorde sin forskarutbildning i kemi vid universitetet i München, Tyskland. Han fick sin Ph.D. summa cum laude. Från 1966 till 1994 var han professor i kemi och biokemi vid University of California i San Diego (UCSD). Efter att han pensionerats var han professor emeritus vid UCSD.
Dr. Schrauzer var en av de första forskarna som på allvar undersökte biologiska funktioner av selen från tillskott och från kosten, liksom cancerskyddande egenskaper hos selentillskott. I sina Cancer Mortality Correlation Studies visade Dr. Schrauzer att i 27 undersökta länder fanns ett omvänt förhållande mellan cancerdödligheten och mängden selen i ländernas kost. Lågt selen i kosten korrelerade med högre dödlighet i cancer. Dr. Schrauzer var en ledande expert på ämnet selentillskott. Han gick bort 2014.
För det andra: vad är spårämnen?
Inom näringsvetenskap definieras spårämnen (som ibland kallas mikronäringsämnen) som kemiska element, nödvändiga i små mängder för människans hälsa. Ofta är spårämnen komponenter till protein. I det här fallet kan ”små mängder” definieras som mindre än en del per tusen delar.
Följande spårämnen behövs för människor:
- Bor
- Koppar
- Mangan
- Molybden
- Selen
- Zink
För det tredje: vad tillförde Dr. Schrauzer kunskapsbasen om selentillskott?
Här vill vi sammanfatta Dr. Schrauzers åsikter i följande frågor:
- Kost och kompletterande intag av selen
- Typer av selentillskott
- Selens biologiska funktioner
- Selen och oxidativ stress
- Selen och cancer
- Selen och säkerhet
Selenintag
Dr. Schrauzers studier på selen ledde honom till insikten att det rekommenderade dagliga intaget på 55 mikrogram var otillräckligt för de flesta vuxna. Han tvivlade också på att 75 mikrogram per dag skulle vara tillräckligt för de flesta vuxna för att att ersätta mängden selen som utsöndras varje dag och bygga upp kroppens reserver till en nivå som skulle förhindra uppkomsten av cancer.
Dr. Schrauzer insåg tidigt att frågan om rekommenderat dagligt intag kompliceras av den stora variationen i innehållet av selen i marken från region till region och att det följaktligen också varierar rörande vegetabiliska livsmedel liksom animaliska produkter.
Han var också medveten om att mängden av det dagliga selenintaget för att stödja aktiviteten hos de mycket viktiga selenberoende glutationperoxidas-antioxidant-enzymerna kanske inte var tillräckligt för att stödja de positiva hälsoeffekterna av andra selenoproteiner, såsom selenoprotein P. Han tyckte det var fel att basera uppskattningarna om rekommenderat dagligt intagav selen på dess effekt på glutationperoxidas-enzymer.
Dr. Schrauzer ansåg att en lämplig nivå av selentillskott hos människor i syfte att minska risken för cancer ligger i ett intervall om 200-300 mikrogram per dag.
Formulering av selentilskott
Dr. Schrauzer ansåg att tillskott av selen bör likna det selen som finns i kosten så mycket som möjligt. Selenometionin är den vanligaste typen av selen i livsmedel och det är också den vanligaste selentypen som finns i organiska tillskott med selenjäst. Dessutom innehåller kosttillskott med selenjäst så mycket som 30 andra typer selen inklusive små mängder metylselenocystein som verkar vara mest effektivt i prevention av cancer.
De bästa cancerförebyggande studieresultaten har uppnåtts med selentillskott rika på selenjäst.
Biologiska funktioner av selen
I en intervju år 2010 diskuterade Dr. Richard A. Passwater med Dr. Schrauzer kring biologiska funktioner av selen. Utöver en cancerskyddande funktion nämnde Dr. Schrauzer följande biologiska funktioner:
- Underhåll av immunsystemets funktion
- Underhåll av den manliga fortplantningsförmågan
- Skydd mot de toxiska effekterna av tungmetaller
- Skydd av huden mot UV-strålning
- Skydd mot joniserande strålning
- Skydd mot skadliga virus
- Reglering av sköldkörtelhormonets funktion
Han varnade också för att kroppens nödvändiga användning av selen till avgiftning av tungmetaller kan tömma kroppens reserver av ämnet och minska omfattningen av skyddet mot cancer som selen ger.
Selen och oxidativ stress
Dr. Schrauzer visste att en av de oundvikliga konsekvenserna av produktionen av cellulär energi med hjälp av syre är biprodukter som kallas fria radikaler. Fria radikaler är mycket reaktiva molekyler som startar kedjereaktioner och som kan orsaka skada på celler och på cellernas DNA. Denna typ av skada, som kallas oxidativ skada, kan så småningom leda till cancer, åldrande och andra degenerativa sjukdomar.
En av selens stora fördelar för hälsan är att det är en nödvändig komponent i selenoproteiner som är kraftfulla antioxidantenzymer och som hjälper till att neutralisera skadliga fria radikaler och cellskada.
Selen och cancerprevention
Selen som en komponent i selenberoende antioxidativa enzymer hjälper till att neutralisera fria radikaler och därmed förhindra cellskador. En teori kring cancer är att fria radikaler ger skador på cell-DNA, vilket kan leda till utveckling av vissa cancerformer.
Dr. Schrauzer registrerade de betydande cancerskyddande resultaten av tillskott med selen och andra antioxidanter i de kliniska prövningarna ”Linxian och Su.Vi.Max” och i studien ”National Prevention of Cancer” (mer om dessa forskningsstudier i kommande artiklar på denna webbplats).
Dr. Schrauzer trodde inte att de föga övertygande resultaten av SELECT-studien tydde på någon allmän ineffektivitet av selentillskott mot cancer. Han beskrev att resultaten i SELECT- studien berodde på följande faktorer:
- Den relativt höga selen-statusen hos deltagarna vid studiens start
- Användningen av en syntetisk form av selen, vid namn selenometionin, som intervention (i stället för en formula med selenjäst, som tidigare visat sig ha cancerskyddande egenskaper)
- Användningen av selenometionin i ren form i stället för proteinbunden form (selen är proteinbundet i preparat med selenjäst)
Notera att vi kommer diskutera forskningsstudier om selen och cancer närmare i kommande artiklar.
Säkerhet hos selentillskott
Dr. Schrauzer bedömde ett tillskott på 100 till 200 mikrogram selen dagligen som helt säkert. Han noterade att det säkra, maximala intaget för selen är satt till 400 mikrogram per dag. Han påpekade att personer, vars kost innehåller tillräckliga mängder protein, lättare kan tolerera högre selenintag.
Selen ackumuleras inte i kroppen utan lämnar kroppen relativt snabbt. Om vi minskar eller stoppar vårt intag av selen från kosten eller kosttillskott kommer vi därefter inte ha kroppsreserver, vilka behövs för att förebygga cancer.
Dessutom känns tidiga tecken på selentoxicitet, så som missfärgade och sköra finger- och tånaglar samt en andedräkt som luktar vitlök lätt igen och eventuell skada kan därmed undvikas.
Sammanfattning
Utan forskningen och publikationerna, som vi har att tacka Dr. Schrauzer och hans kollegor för, hade utvecklingen av vetenskapen om selentillskott och cancerprevention kommit mycket senare.
Referenser:
Clark, L. C., Combs, G. J., Turnbull, B. W., Slate, E. H., Chalker, D. K., Chow, J., Taylor, J. R. (1996). Effects of selenium supplementation for cancer prevention in patients with carcinoma of the skin. A randomized controlled trial. Nutritional Prevention of Cancer Study Group. Jama, 276(24), 1957-1963.
Larsen, E. H., Hansen, M., Paulin, H., Moesgaard, S., Reid, M., & Rayman, M. (2004). Speciation and bioavailability of selenium in yeast-based intervention agents used in cancer chemoprevention studies. Journal Of AOAC International, 87(1), 225-232.
McCann, J. C., & Ames, B. N. (2011). Adaptive dysfunction of selenoproteins from the perspective of the triage theory: why modest selenium deficiency may increase risk of diseases of aging. FASEB Journal, 25(6), 1793-1814.
Olmsted, L., Schrauzer, G. N., Flores-Arce, M., & Dowd, J. (1989). Selenium supplementation of symptomatic human immunodeficiency virus infected patients. Biological Trace Element Research, 20(1-2), 59-65.
Passwater, R. (2013, June). Selenium and human health: an interview with Gerhard Schrauzer, Ph.D. Whole Foods Magazine. Retrieved from http://www.drpasswater.com/nutrition_library/SeleniumHumanHealth.html.
Schrauzer, G. N. (2000). Anticarcinogenic effects of selenium. Cellular And Molecular Life Sciences: CMLS, 57(13-14), 1864-1873.
Schrauzer, G. N. (2009). Selenium and selenium-antagonistic elements in nutritional cancer prevention. Critical Reviews In Biotechnology, 29(1), 10-17.
Schrauzer, G. N., & White, D. A. (1978). Selenium in human nutrition: dietary intakes and effects of supplementation. Bioinorganic Chemistry, 8(4), 303-318.