Selenstatus i serum/plasma och skydd mot cancer

När det gäller cancerprevention verkar det finnas en U-formad respons på ett selentillskott. Risken för ett sämre resultat är större vid de lägre och högre selenkoncentrationerna i serum/plasma. Emily Chiang med kolleger hävdar till exempel att den optimala selennivån i serum för att minska risken för prostatacancer ligger mellan 119 och 137 mikrogram per liter. (Diagram endast i illustrerande syfte)

Dokumentation i olika systematiska granskningar och metaanalyser av selen och cancerstudier visar ett signifikant omvänt samband mellan selenintag och/eller selenstatus i plasma/serum och cancer (Lee; Hurst; Cai).

Det finns viss evidens för ett U-format samband mellan selenstatus i plasma/serum och skydd mot cancer (Hurst; Rayman). Låg selenstatus i plasma/serum har ett klart samband med högre cancerrisk. Hög selenstatus i plasma/serum har samband med avsaknad av förbättrat skydd mot cancer. Den springande punken är att hitta den dos selentillskott och åtföljande plasma/serum-status som ger bäst skydd mellan de två ytterligheterna.

Att utvärdera de belägg som finns i publicerade studier är en komplicerad process. Man måste komma ihåg att följande faktorer påverkar sambandet mellan selenstatus och/eller selenintag och cancerrisk:

  • vilken form av selentillskott som används
  • selenintaget via kosten i utgångsläget
  • selenstatus i plasma/serum i utgångsläget
  • risknivån för studiedeltagarna
  • vilken typ av cancer det gäller

Vilken form av selentillskott som används

Baserat på belägg från randomiserade kontrollerade prövningar, är den verksamma formen av selentillskott för att förebygga cancer ett organiskt selenberikat jästpreparat (Clark; Yu). Effektiva selenberikade jästpreparat, t.ex. de som användes i PRECISE-studierna, innehåller organiskt l-selenmetionin, Se-metylselencystein (=den förening som finns i vitlök), och närmare 30 andra typer av selen (Larsen 2004).

Observera att de selenberikade jästpreparaten innehåller en organisk form av l-selenmetionin, som är den form som finns naturligt i paranötter, spannmål och grönsaker. Det l-selenmetionin som finns i selenberikad jäst är inte det syntetiska l-selenmetionin som användes i SELECT-studien (Lippman, Klein).

Selenberikade jästtillskott är jämförelsevis betydligt mycket säkrare (Schrauzer 2006).

Selennivå i utgångsläget och cancerrisk

Studier där man undersöker sambandet mellan selenkoncentrationen i plasma eller serum i utgångsläget och cancerrisken är att föredra framför studier där man undersöker sambandet mellan selenintaget i utgångsläget och cancerrisken.

Det finns två skäl till detta:

  1. Selenhalten i blodet kan mätas mer exakt än intaget av selen via kosten, eftersom de flesta uppgifterna om selenintag via kosten kommer från studiedeltagarna själva:
    • via frågeformulär om hur ofta man äter
    • via frågeformulär om vad man har ätit
    • via frågeformulär om vilka tillskott man har tagit
  2. Även om studiedeltagarna uppger att de har ätit samma mat och i samma mängder kan det finnas regionala skillnader i seleninnehållet i jorden och i maten. 400 gram ris från en region kan mycket väl innehålla mindre selen än 400 gram ris från en annan region.

 Selentillskott och olika typer av cancer

Dr Cai med kolleger drog 2016 i en metaanalys av selenexponering och cancerrisk slutsatsen att högre selenexponering är kopplat till lägre risk för följande cancertyper:

  • bröstcancer
  • cancer i matstrupen
  • cancer i magsäcken
  • lungcancer
  • prostatacancer

När det gäller minskad risk för cancer i urinblåsan, kolorektal cancer och hudcancer har ett samband med högre selenexponering dock ännu inte kunnat fastställas (Cai).

Dosrespons på selen och cancerrisk

En tidigare spridd uppfattning var att cancerrisken minskade med cirka 10 % för varje 10 mg/liter som selenkoncentrationen i plasma/serum ökade (Hurst).

Den tumregeln måste få stöd av fler empiriska bevis, och kom ihåg: den gäller eventuellt bara inom det område där kurvan är U-formad. De nedre och övre gränserna för när ett selentillskott kan skydda mot cancerutveckling måste också fastställas mer exakt.

Optimal selenkoncentration i plasma/serum och cancerrisk

Data från Nutritional Prevention of Cancer-studien som utfördes i USA av professor Larry Clark med kolleger visade att selenets skyddseffekt mot vissa former av cancer började bli märkbar vid en nedre gräns på 120 mikrogram selen per liter plasma (Clark).

Dr Hurst med kollegor i Storbritannien genomförde en metaanalys av studier av selenstatus och risk för prostatacancer. Data från deras metaanalys visade att det fanns en gradvis minskande risk totalt för prostatacancer och för avancerad prostatacancer vid selenkoncentrationer på mellan 60 och 170 mikrogram per liter plasma.

Vid koncentrationer över 170 mikrogram per liter planade den skyddande effekten av selentillskottet av, och mer selen innebar inte längre ett bättre skydd. Med andra ord – selentillskott ger inte samma skydd hos individer med god selenstatus som hos individer med selenbrist (Hurst).

Skillnader mellan resultaten i NPC- och SELECT-studierna

Det fanns två stora skillnader i hur Nutritional Prevention of Cancer-studien (Clark) och SELECT-studien (Lippman; Klein) hade utformats:

  • Typen av tillskott: jäst berikad med organiskt selen i NPC-studien kontra syntetiskt l-selenmetionin i SELECT-studien.
  • Studiedeltagarnas selenstatus i serum i utgångsläget, i median: 113 mikrogram per liter i NPC-studien och 135 mikrogram per liter i SELECT-studien (Lippman)

Dessa två skillnader – formen av selentillskott och selenkoncentration i serum i utgångsläget – kan förklara varför man såg signifikant lägre cancerrisk i NPC-studien men inte i SELECT-studien.

Andra faktorer som inverkar på selentillskott och cancerrisk

I en senare artikel kommer jag att ta upp andra faktorer som kan inverka på selentillskottets skyddande effekt mot cancer:

  • ålder
  • kön
  • olika selenproteiners optimala aktivitet
  • ras
  • rökare/icke-rökare

För närvarande tyder de vetenskapliga belägg som beskrivs punktvis ovan på att selenberikade jästpreparat är det som är mest effektivt för att förebygga cancer.

Källor

Cai, X., Wang, C., Yu, W., Fan, W., Wang, S., Shen, N., & … Wang, F. (2016). Selenium Exposure and Cancer Risk: An Updated Meta-analysis and Meta-regression. Scientific Reports, 619213. doi:10.1038/srep19213

Chiang, E. C., Shuren, S., Kengeri, S. S., Xu, H., Combs, Jr., G. F., Morris, J. S., Bostwick, D. G., & Waters, D. J. (2010).  Defining the Optimal Selenium Dose for Prostate Cancer Risk Reduction: Insights from the U-Shaped Relationship between Selenium Status, DNA Damage, and Apoptosis.  Dose Response, 8(3): 285–300.  doi:  10.2203/dose-response.09-036.

Clark, L. C., Combs, G. J., Turnbull, B. W., Slate, E. H., Chalker, D. K., Chow, J., & Taylor, J. R. (1996). Effects of selenium supplementation for cancer prevention in patients with carcinoma of the skin. A randomized controlled trial. Nutritional Prevention of Cancer Study Group. JAMA, 276(24), 1957-1963.

Hurst, R., Hooper, L., Norat, T., Lau, R., Aune, D., Greenwood, D. C., & Fairweather-Tait, S. J. (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122. doi:10.3945/ajcn.111.033373

Klein, Eric A, Ian M, Jr Thompson, Catherine M Tangen, John J Crowley, M Scott Lucia, Phyllis J Goodman, and Laurence H Baker, et al. 2011. “Vitamin E and the risk of prostate cancer: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT).” JAMA 306, no. 14: 1549-1556. MEDLINE with Full Text, EBSCOhost (accessed December 5, 2017).

Larsen, E. H., Hansen, M., Paulin, H., Moesgaard, S., Reid, M., & Rayman, M. (2004). Speciation and bioavailability of selenium in yeast-based intervention agents used in cancer chemoprevention studies. Journal of AOAC International, 87(1), 225-232.

Lee, E., Myung, S., Jeon, Y., Kim, Y., Chang, Y. J., Ju, W., & … Huh, B. Y. (2011). Effects of selenium supplements on cancer prevention: meta-analysis of randomized controlled trials. Nutrition and Cancer, 63(8), 1185-1195. doi:10.1080/01635581.2011.607544

Lippman, S. M., Klein, E. A., Goodman, P. J., Lucia, M. S., Thompson, I. M., Ford, L. G., & Coltman, C. J. (2009). Effect of selenium and vitamin E on risk of prostate cancer and other cancers: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). JAMA, 301(1), 39-51. doi:10.1001/jama.2008.864

Rayman, M. P. (2012). Selenium and human health. Lancet (London, England), 379(9822), 1256-1268. doi:10.1016/S0140-6736(11)61452-9.

Schrauzer, G. N. (2006). Selenium yeast: Composition, quality, analysis, and safety.  Pure Appl. Chem., 78(1), 105–109.  doi:10.1351/pac200678010105

Yu, S. Y., Zhu, Y. J., & Li, W. G. (1997). Protective role of selenium against hepatitis B virus and primary liver cancer in Qidong. Biological Trace Element Research, 56(1), 117-124.

Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte användas som sådan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *