Selenintag och typ 2-diabetes

I många områden i världen är det inte möjligt att få i sig tillräckligt med selen via maten. Seleninnehållet i vår mat beror på hur mycket selen som finns i jorden. Områden som man vet innehåller lite selen är stora delar av Europa och Mellanöstern, Kina, Korea, Japan och Nya Zeeland. I USA finns det mindre selen i kustområdena än längre in i landet.

2013 gjorde dr Margaret Rayman, University of Surrey i Storbritannien, en genomgång av publicerade rapporter från randomiserade kontrollerade prövningar där man hade använt selentillskott som enda behandling och gjort en uppföljande analys eller undergruppsanalys av effekten av selentillskottet på risken för typ 2-diabetes.

Dr Rayman fann fem sådana studier.  Jag kommer att sammanfatta dr Raymans granskning och sedan se vilka studier som gjorts efter 2013.

Studier av selen och diabetes
Studien Nutritional Prevention of Cancer (NPC)
2007 publicerade dr Saverio Stranges resultaten av en post hoc-analys av data från Nutritional Prevention of Cancer-studien.  I NPC-studien resulterade tillskott av 200 mikrogram selenberikat jästpreparat under i genomsnitt 4,5 år i signifikanta minskningar av risken för lungcancer, tjocktarmscancer och prostatacancer [Clark 1996].  De flesta av deltagarna i studien var 63 år, plus-minus 10 år.

I sin efterhandsanalys fann dr Stranges att risken för typ 2-diabetes endast var högre i den högsta tertilen (tredjedelen) av studiedeltagarna, dvs. hos de studiedeltagare vars selenkoncentration i plasma i utgångsläget översteg 121,6 mikrogram per liter [Stranges].

SELECT-studien (Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial)
I SELECT-studien, en studie på enbart män, fanns en studiegrupp där behandlingsalternativet var enbart 200 mikrogram selen per dag (utan tillskott av vitamin E), som jämfördes med placebo (”sockerpiller”).  Uppföljningen i SELECT-studien pågick i 5,5 år.  De flesta av deltagarna i studien var 64 år, plus-minus 6 år.

Selentillskottet som användes i SELECT-studien var ett syntetiskt selenmetioninpreparat, ett annat preparat än det selenberikade jäst som användes i andra studier i förebyggande av cancer som dr Rayman granskade [2013]:

  • NPC-studien
  • PRECISE-studien
  • Watchful Waiting-studien
  • HDEL och selen-studien.

I SELECT-studien såg man ingen signifikant minskning av cancerrisken och studien avbröts tidigt.  Skillnaden i typen av selentillskott och skillnaden i selennivåer i utgångsläget hos deltagarna antogs vara troliga förklaringar till varför selentillskottet inte hade någon effekt på cancerrisken i SELECT-studien [Kristal 2008].

Genomsnittlig selenkoncentration i serum i utgångsläget var i SELECT-studien 136 mikrogram per liter, vilket är betydligt högre än i NPC-studien (114 mikrogram per liter) och i PRECISE-studien (92 mikrogram per liter).

Oavsett, så visade analysen av gruppen som fick enbart selen i SELECT-studien att det inte fanns någon statistiskt signifikant risk för typ 2-diabetes med att ta selentillskott [Klein 2011].

PRECISE-studien (Prevention of Cancer by Intervention with Selenium)
PRECISE-studien var kortare än NPC- och SELECT-studien.  Den varade i sex månader, omfattade äldre deltagare i åldern 60–74 år, och jämförde effekten av ett dagligt tillskott av 100, 200 eller 300 mikrogram selenberikat jästpreparat med matchande placebobehandling.

Genomsnittlig selenkoncentration i plasma i PRECISE-studien var i utgångsläget 92 mikrogram per liter.  Man såg ingen effekt av selentillskottet på adiponektinkoncentrationen i plasma.  Adiponektin i plasma är en erkänd biomarkör för och självständig prediktor för risken för typ 2-diabetes [Rayman 2012].  I förlängningen såg man alltså i PRECISE-studien ingen effekt av selentillskottet på risken att utveckla diabetes.

Watchful Waiting-studien
I Watchful Waiting-studien, ytterligare en studie på enbart män, fördelades deltagarna slumpmässigt till att få antingen 200 mikrogram per dag, 800 mikrogram per dag, eller placebo under fem års tid.  Ett selenberikat jästpreparat användes som selentillskott. De flesta av deltagarna i studien var 73 år, plus-minus 6 år.

Prover för mätning av glukos i serum togs var sjätte månad under hela femårsperioden.  Man såg ingen effekt av selentillskottet på någon nivå – 200 eller 800 mikrogram per dag – på glukoshalten i serum [Algotar 2010].

En studie av HDEL (lågkalorikost) och selen
Iranska forskare har rapporterat resultat från en studie där man testade om ett dagligt tillskott av l-arginin och selen, var för sig eller i kombination, givet i sex veckors tid till friska överviktiga kvinnor som ännu inte kommit in i klimakteriet, ökar effekten av en lågkaloridiet med mycket grönsaker (HDEL). 200 mg per dag av ett selenberikat jästpreparat användes som selentillskott.

Forskarna fann att selentillskottet signifikant minskade fasteinsulin i serum och även signifikant minskade nivån av en markör för insulinresistens [Alizadeh 2012].  Selentillskottet verkade minska risken för diabetes och ha en positiv effekt på insulinresistensen.

Selenstudier utförda efter Raymans granskning
Systematisk analys och meta-analys
År 2013 analyserade Rees och kollegor data från 12 randomiserade kontrollerade studier där selen var det enda tillskott som användes.  I de 12 studierna deltog totalt 19 715 personer och man testade vilken effekt selentillskott har på risken för hjärtsjukdom.  Deras analys visade att det fanns en lätt förhöjd risk för typ 2-diabetes, men ökningen var inte statistiskt signifikant [Rees].  Den lätta ökningen kan orsakats av slumpen.

Selenium och förebyggande av typ 2-diabetes
År 2014 utförde S. Mao med kollegor en meta-analys av data från fyra randomiserade kontrollerade prövningar av selentillskott.  Till dessa fyra prövningar rekryterades totalt 20 294 deltagare med kaukasisk bakgrund.  Vid analys av dessa studiedata sågs ingen signifikant förändring av risken att få diabetes [Mao].  I meta-regressionsanalyser visade varken ålder eller studielängd någon påverkan på den relativa risken [Mao].

Högre ålder en möjlig samverkande faktor
Thompson med kollegor i SEL/CEL-studien av selentillskott för att förhindra återkommande kolorektala adenom fann ingen total ökning av risken för diabetes orsakad av selen.  Studiedeltagarna tog 200 mikrogram av ett selenberikat jästpreparat eller placebo under i median 33 månader. När forskarna gjorde en undergruppsanalys, där man delade in dem i två grupper – deltagare under 63 år och deltagare 63 år och äldre – såg man ett samband mellan högre ålder och selentillskott och diabetesrisk [Thompson].

Selentillskott, graviditet och insulinkänslighet
År 2016 rapporterade J. Mao och Rayman med kollegor resultatet av en randomiserad kontrollerad studie av ett selentillskott på 60 mikrogram per dag till gravida kvinnor.  De gravida kvinnorna tog selentillskottet från 12:e graviditetsveckan och fram till förlossningen.  Selentillskottet hade inga negativa effekter på insulinkänslighet eller insulinresistens [Mao 2016].

Fler studier behövs
Innan vi kan dra några slutsatser behöver vi bevis från fler randomiserade kontrollerade studier där selen används som enda preparat.  Vi behöver i synnerhet studier som undersöker sambandet, om det finns något, mellan selenintag och risken för diabetes, med fokus på följande skillnader hos studiedeltagarna:

  • ålder
  • selenstatus i utgångsläget
  • kroppsvikt (övervikt? fetma?)
  • motion/träning
  • selentillskottets form och dos
  • kön
  • genotyp (genetisk sammansättning).

Målet är att bestämma vad som är optimalt intag, vid ett specifikt utgångsvärde för selenkoncentrationen, för att få följande positiva hälsoeffekter:

  • skydda cellerna mot oxidativa skador
  • stärka immunsystemet
  • förhindra cancer och hjärtsjukdom
  • främja god sköldkörtelfunktion.

Sammanfattning
Selen deltar i kroppens glukosomsättning på ett sätt som vi ännu inte helt förstår.

Kliniska studier ger inte några definitiva svar på frågan om selentillskott ökar eller minskar risken för typ 2-diabetes.

Som professor Holger Steinbrenner vid Friedrich-Schiller-universitetet i Jena, Tyskland, säger: selennivåerna i normal kost och i kosttillskott är troligen inte tillräckligt höga för att orsaka symtomgivande diabetes hos friska personer [Steinbrenner].

Randomiserade kontrollerade studier visar att den enda gång en ökad risk för typ 2-diabetes har rapporterats är hos personer med ovanligt hög selenhalt i utgångsläget.  Detta har dessutom bara iakttagits hos män.  Det kan vara så att män och kvinnor reagerar på selen på olika sätt [Ogawa-Wong].
Källor

Algotar, A. M., Hsu, C., Singh, P., & Stratton, S. P. (2013). Selenium supplementation has no effect on serum glucose levels in men at high risk of prostate cancer. Journal of Diabetes, 5(4), 465-470.

Alizadeh, M., Safaeiyan, A., Ostadrahimi, A., Estakhri, R., Daneghian, S., Ghaffari, A., & Gargari, B. P. (2012). Effect of L-arginine and selenium added to a hypocaloric diet enriched with legumes on cardiovascular disease risk factors in women with central obesity: a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Annals of Nutrition & Metabolism, 60(2), 157-168.

Clark, L. C., Combs, G. J., Turnbull, B. W., Slate, E. H., Chalker, D. K., Chow, J., & … Taylor, J. R. (1996). Effects of selenium supplementation for cancer prevention in patients with carcinoma of the skin. A randomized controlled trial. Nutritional Prevention of Cancer Study Group. JAMA, 276(24), 1957-1963.

Klein, E. A., Thompson, I. J., Tangen, C. M., Crowley, J. J., Lucia, M. S., Goodman, P. J., & … Baker, L. H. (2011). Vitamin E and the risk of prostate cancer: the Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT). Jama, 306(14), 1549-1556.

Kristal, A. R. (2008). Are clinical trials the “gold standard” for cancer prevention research? Cancer Epidemiology, Biomarkers & Prevention, 17(12), 3289-3291.

Mao, J., Bath, S. C., Vanderlelie, J. J., Perkins, A. V., Redman, C. G., & Rayman, M. P. (2016). No effect of modest selenium supplementation on insulin resistance in UK pregnant women, as assessed by plasma adiponectin concentration. The British Journal of Nutrition, 115(1), 32-38.

Mao, S., Zhang, A., & Huang, S. (2014). Selenium supplementation and the risk of type 2 diabetes mellitus: a meta-analysis of randomized controlled trials. Endocrine, 47(3), 758-763.

Ogawa-Wong, A. N., Berry, M. J., & Seale, L. A. (2016). Selenium and Metabolic Disorders: An Emphasis on Type 2 Diabetes Risk. Nutrients, 8(2), 80.

Rayman, M. P., Blundell-Pound, G., Pastor-Barriuso, R., Guallar, E., Steinbrenner, H., & Stranges, S. (2012). A randomized trial of selenium supplementation and risk of type-2 diabetes, as assessed by plasma adiponectin. Plos One, 7(9), e45269.

Rayman, M. P., & Stranges, S. (2013). Epidemiology of selenium and type 2 diabetes: can we make sense of it?  Free Radical Biology & Medicine, 651557-1564.

Rees, K., Hartley, L., Day, C., Flowers, N., Clarke, A., & Stranges, S. (2013).  Selenium supplementation for the primary prevention of cardiovascular disease. The Cochrane Database of Systematic Reviews, (1), CD009671.

Steinbrenner, H. (2013). Interference of selenium and selenoproteins with the insulin-regulated carbohydrate and lipid metabolism. Free Radical Biology & Medicine, 65, 1538-1547.

Stranges, S., Marshall, J. R., Natarajan, R., Donahue, R. P., Trevisan, M., Combs, G. F., & Reid, M. E. (2007). Effects of long-term selenium supplementation on the incidence of type 2 diabetes: a randomized trial. Annals of Internal Medicine, 147(4), 217-223.

Thompson, P. A., Ashbeck, E. L., Roe, D. J., Fales, L., Buckmeier, J., Wang, F., & Lance, P. (2016). Selenium Supplementation for Prevention of Colorectal Adenomas and Risk of Associated Type 2 Diabetes. Journal of The National Cancer Institute, 108(12), djw152.

Wang, X., Yang, T., Wei, J., Lei, G., & Zeng, C. (2016). Association between serum selenium level and type 2 diabetes mellitus: a non-linear dose-response meta-analysis of observational studies. Nutrition Journal, 15(1), 48.

Ansvarsfriskrivning: Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte användas som sådan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *