Hittills har forskning visat att det finns ett U-format samband mellan selenintag och hälsa. Läkaren och professorn, Margaret P. Rayman, vid universitetet i Surrey, Storbritannien har länge forskat på selen. Hon har i en färsk rapport kunnat visa att både selenbrist och selenöverskott associerats med ogynnsamma hälsoeffekter.
Symtom som indikerar behov av selentillskott
Professor Rayman listar ett antal tillstånd som har förknippats med selenbrist inom forskningslitteraturen:
- Keshan sjukdom (hjärtmuskelsjukdom orsakad av selenbrist tillsammans med en stam av coxsackievirus)
- Kashin-Becks sjukdom (en bensjukdom där selenbrist är en faktor)
- Ökad viral virulens
- Ökad dödlighet
- Dålig immunfunktion
- Problematisk fertilitet / reproduktion
- Autoimmun sjukdom i sköldkörteln
- Kognitiv försämring / demens
- Diabetes typ-2
- Risk för prostatacancer
- Risk för kolorektalcancer hos kvinnor
- Ökad risk för tuberkulos hos HIV-patienter
Professor Rayman specificerar inte serumselennivån vid selenbrist. Men hon nämner en amerikansk hälsoundersökning där serumnivåerna mättes hos 13 887 vuxna personer som följdes under 18 år var syfte var att undersöka eventuell dödlighet. Dödligheten i studien visade kopplingen mellan serumselen och antalet dödsfall efter en U-formad modell. När serumselenet låg på 135 mikrogram per liter, det vill säga i botten på U:et (Rayman 2019) var dödstalet som lägst.
Lämpliga plasmaselennivåer
Professor C. D. Thomson har föreslagit följande plasmakoncentrationer av selen som lägsta nivå:
- > 20 mcg / L För att förhindra selenbristsjukdomen Keshans sjukdom.
- > 79-95 mcg / L För att maximera plasma GPx-nivån- och SeppP-nivån.
- > 118 mcg / L För att skydda mot vissa cancerformer.
Notering: Med GPX menas de seleninnehållande antioxidantenzymerna glutationperoxidas, som neutraliserar väteperoxid- och
lipidperoxidradikaler. Med SeppP menas selenoproteinet som är den huvudsakliga transportören av selenplasma till kroppens vävnader.
Nödvändigt selenintag för att höja selenplasma nivåerna
Selenintaget och selenkoncentrationen i plasma/serum varierar avsevärt från region till region beroende på tillgängligheten av selen i jordarna samt i foder och mat. Uppskattningsvis är den genomsnittliga selennivån i blodet hos européer mellan 70 till 80 mikrogram per liter, medan medianvolymerna i USA är mellan 105 och 140 mikrogram per liter (Outzen).
En studie som pågick i 10 veckor, och som utformades för att hitta det optimala selenintaget, visade att 55 mikrogram selen per dag från kosten, plus 50 eller 100 mikrogram selen per dag från kosttillskott höjde plasmaselennivån enligt följande (Hurst 2010):
- Från 95,7 mikrogram per liter upp till 118,3 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 50 mikrogram
- Från 95,7 mikrogram per liter upp till 152,0 mikrogram per liter med ett dagligt selentillskott på 100 mikrogram
Analyser av studier som avser sambandet mellan blodselennivåer och risk för prostatacancer har visat att cancerrisken långsamt minskar när de uppmätta blodselennivåerna ökade från 60 till 170 mikrogram per liter (Hurst 2012).
Långvarig exponering för höga dagliga doser av selen
Figur 1 i professor Raymans rapport visar att dagliga doser av selentillskott på 300 mikrogram under fem år i ett land med måttligt låg selenstatus (Danmark) är associerade med alla former av ökad dödlighet tio 10 år senare (Rayman 2019).
Men hur som helst, hon fortsätter med att förklara att vissa andra befolkningsgrupper med hög exponering av selen under långa perioder verkar kunna klara av de höga selenintagen utan negativa effekter. Och så är fallet hos exempelvis inuiterna på Grönland och i norra Kanada, samt även vissa befolkningsgrupper i den brasilianska delen av Amazonas och i vissa regioner i Kina (Rayman).
Hon ger fyra möjliga skäl till denna höga tolerans av selen (Rayman 2019):
- Vissa människor kan ha viss genuppsättning som påverkar förmågan att hantera hög exponering av selen.
- Höga selennivåer ger hälsofördelar utan toxiska effekter i populationer som utsätts för höga nivåer av arsenik, kadmium och kvicksilver.
- Omfattningen av den skada som orsakas av hög exponering av selen kan bero på formen (arten) av det selen som intas.
- Sammansättningen av tarmens mikrobiota kan påverka effekten av hög selenexponering.
Slutsats: Selenintag / selenstatus och hälsa
Professor Rayman drar slutsatsen att konceptet med det U-formade förhållande mellan selenintag och selenstatus samt hälsoeffekterna är användbart men också något förenklat.
Det är uppenbart att selenintag för optimal hälsa varierar från region till region och från befolkning till befolkning och till och med från individ till individ.
Logiskt sett är det bäst att testa en plasma- eller serumselennivå för att se var någonstans den faller inom intervallet 60 till 170 mikrogram per liter, de område där det gradvis minskar risken för prostatacancer (Hurst 2012).
Källor
Haug, A., Graham, R. D., Christophersen, O. A., & Lyons, G. H. (2007). How to use the world’s scarce selenium resources efficiently to increase the selenium concentration in food. Microbial Ecology in Health and Disease, 19(4), 209-228.
Hurst, R., Armah, C.N., Dainty J.R., Hart, D.J., Teucher, B., Goldson, A.J., Broadley, M.R., Motley, A.K., Fairweather-Tait, S.J. (2010). Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Am J Clin Nutr, 91(4):923-31.
Hurst, R., Hooper, L., Norat, T., Lau, R., Aune, D., Greenwood, D. C., & Fairweather-Tait, S. J. (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122.
Outzen, M., Tjønneland, A., Larsen, E. H., Friis, S., Larsen, S. B., Christensen, J., & Olsen, A. (2016). Selenium status and risk of prostate cancer in a Danish population. The British Journal of Nutrition, 115(9), 1669-1677.
Rayman, M.P. (2019). Selenium intake, status, and health: a complex relationship. Hormones, doi: 10.1007/s42000-019-00125-5. [Epub ahead of print].
Thomson, C.D. (2004). Assessment of requirements for selenium and adequacy of selenium status: a review. Eur J Clin Nutr, 58(3): 391-402.
Tolonen, M. (1990). Vitamins and minerals in health and nutrition. New York: Ellis Horwood.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.