Selen som förebyggande och vid behandling av sköldkörtelstörningar

Throid gland in the neck
Sköldkörteln är en endokrin körtel som sitter framtill i halsen strax under adamsäpplet. Körteln är fjärilsformad och består av två lober. Selenbrist och lägre aktivitet hos selenoproteinerna än vad som anses optimalt kan vara en bidragande orsak till autoimmuna sköldkörtel-sjukdomar. https://commons.wikimedia.org.

En sammanfattning av forskningslitteratur från 2017 stöder tanken att optimala selennivåer behövs för ett antioxidantskydd mot skadliga fria radikaler i sköldkörteln och för normal metabolism av sköldkörtelhormoner (Ventura 2017).

En granskning av forskningslitteratur från 2018 visar att selentillskott kan minska tyreoidperoxidas- antikroppar samt ge förbättringar vid ultraljud av sköldkörteln. Dessutom associeras selen med förbättrade symtom och förbättrad livskvalitet hos patienter med Graves oftalmopati (Santos 2018).

Observera: För höga nivåer av tyreoidperoxidas-antikroppar (> 500 IE / ml) är förknippade med en ökad risk för underfunktion i sköldkörteln vid autoimmun sköldkörtelinflammation, vilket är den vanligaste formen av sköldkörtelstörning (Ehlers 2016).

Observera: Graves orbitopati (också kallad Graves oftalmopati) är en sjukdom i ögonhålan och vävnaderna runt ögat. Den kan förekomma hos upp till 50 procent av patienterna med Graves sjukdom, som är en autoimmun sjukdom, och den vanligaste orsaken till överfunktion i sköldkörteln.

Låg selenstatus och autoimmuna sköldkörtelsjukdomar

Autoimmuna sköldkörtelsjukdomar drabbar cirka 2 procent av världens befolkning, och kvinnor drabbas oftare än män. Santos et al (2018) säger att Graves sjukdom (överfunktion av sköldkörteln) och Hashimoto Thyroiditis (underfunktion av sköldkörteln) är de vanligaste formerna av autoimmuna sköldkörtelsjukdomar. Hashimotos sjukdom är ungefär tio gånger vanligare än Graves sjukdom.

Låga selenkoncentrationer i plasma/serum (under 70 mikrogram per liter) har rapporterats hos patienter med autoimmuna sköldkörtelsjukdomar. Selentillskott tros ändra på inflammatoriska och immunsvar hos patienter med autoimmun sköldkörtelinflammation (Santos 2018).

Selen, selenoproteiner och autoimmun sköldkörtelinflammation

Selen är en nyckelkomponent i sköldkörtelns hormonmetabolismen. Sköldkörteln har den högsta koncentrationen av selen av alla vävnader (0,2-2,0 mikrogram per gram) (Rayman 2012; Ventura 2017).
Selen finns sällan i sin ursprungliga form i kroppen. Spårämnet är en komponent i den 21 aminosyran, selenocystein, och integrerad i 25 kända selenoproteiner. De biologiska funktionerna hos selen får en effekt främst genom dessa selenberoende enzymers verkan.

De flesta av selenoproteinerna uttrycks i sköldkörteln (Santos 2018). Särskilt viktiga är selen-enzymerna:

  • jodotyronin deiodinas typ 1 och typ 2 = katalysatorer för omvandling av den inaktiva föregångaren tyroxin (T4) till det aktiva sköldkörtelhormonet trijodtyronin (T3)
  • tioredoxinreduktaser = antioxidanter som skyddar sköldkörteln mot oxidativ skada och reglerar redoxstatus i sköldkörteln
  • glutationperoxidas 1 = antioxidantskydd mot oxidativ stress
  • glutationperoxidas 3 = antiinflammatorisk verkan
  • selenoprotein P = selentransport och antioxidantförsvar

Pågående kliniska studier av selen och sköldkörtelstörningar

När detta skrivs (mars 2020) finns det två pågående randomiserade, kontrollerade kliniska studier utformade för att svara på frågor om effekten av selentillskott vid sköldkörtelstörning.

CATALYST-studien = ”Den kroniska autoimmuna tyroidit studien om livskvalitet och selen”

472 patienter med autoimmun sköldkörtelinflammation som behandlades med levaxin gavs dagligen 200 mikrogram selenberikad selenjäst eller placebo i 12 månader.

Det primära syftet med studien var att ta reda på om patienternas livskvalitet förändrades när de gavs selentillskott. Sekundära mål med studien var att utvärdera effekten av selentillskott och doseringen av levaxin på T3/T4, nivån av tyreoidperoxidas-antikropparna och på immunologiska och oxidativa biomarkörer vid stress (Winther 2014).

GRASS-studien = ”Studien med Graves sjukdom och selensupplementering”

492 patienter med Graves sjukdom som behandlas med läkemedel mot överproduktion av sköldkörtelhormon gavs dagligen 200 mikrogram selenberikad selenjäst eller placebo i mellan 24 och 30 månader. Syftet med studien var att se om selentillskottet leder till en minskning av läkemedel mot sköldkörteln, och till en snabbare förbättring av sjukdomstillståndet och därmed en förbättrad livskvalitet (Ventura 2017).

Slutsats: Selenstatus och sköldkörtelfunktion

Upprätthållandet av en tillräcklig selenstatus med intag från mat och kosttillskott är nödvändigt för den allmänna hälsan och för att förebygga sköldkörtelrubbningar (Ventura 2017).

Flera studier har visat en signifikant minskning av dödlighet i samband med en serumselennivå på cirka 135 mikrogram per liter (Hurst 2010).

Förhållandet mellan selennivå, hälsa och sjukdom kan ses i en U-formad axel med en något bred botten av U:et som sträcker sig från 100 till 170 mikrogram per liter (Rayman 2012, figur 3).

Selentillskott kan vara användbart hos patienter med Hashimotos sjukdom (underfunktion i sköldkörteln) (Ventura 2017).

Selentillskott verkar vara fördelaktigt hos patienter med mild till måttlig Graves orbitopati (Ventura 2017).

Pågående studier (CATALYST-studien och GRASS-studien) ska utvärdera fördelarna med att använda ett selenberikat selenjästtillskott hos patienter med sköldkörtelstörningar (Ventura 2017).

Ett tillskott med selenbreikad jäst har visat sig minska nivåerna av biomarkörer för oxidativ stress; samma dos av selenometionintillskott gjorde det inte. Denna upptäckt antyder att andra selentyper än selenometionin kan stå för minskad oxidativ stress (Richie 2014).

Källor

Ehlers M, Jordan AL, Feldkamp J, Fritzen R, Quadbeck B, Haase M, Allelein S, Schmid C & Schott M. (2016). Anti-Thyroperoxidase antibody levels > 500 IU/ml indicate a moderately increased risk for developing hypothyroidism in autoimmune thyroiditis. Horm Metab Res.; 48(10):623-629. [PubMed]

Hurst R, Armah CN, Dainty JR & Hart DJ. (2010). Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Am J Clin Nutr; 91: 923-31. [PubMed]

Rayman MP. (2012). Selenium and human health. Lancet; 379(9822): 1256-68. [PubMed]

Richie JP, Das A, Calcagnotto AM, Sinha R & El-Bayoumy K. (2014). Comparative effects of two different forms of selenium on oxidative stress biomarkers in healthy men: A randomized clinical trial. Cancer Prev Res (Phila); 7(8): 796-804. [PubMed]

Santos LR, Neves C, Melo M & Soares P. (2018). Selenium and selenoproteins in immune mediated thyroid disorders. Diagnostics (Basel); 8: 70-82. [PubMed]

Ventura M, Melo M & Carrilho F. (2017). Selenium and thyroid disease: from pathophysiology to treatment. Int J Endocrinol; Article ID 1297658. [PubMed]

Winther KH, Watt T, Bjorner JB & Cramon P. (2014). The chronic autoimmune thyroiditis quality of life selenium trial (CATALYST): study protocol for a randomized controlled trial. Trials; 15: 115. [PubMed]

Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *