Vad är en lämplig dygnsdos selen för en normal person? Normal person? Hur många av oss är normala, på ett ungefär? 68 procent kanske? Ja, på många sätt är vi människor mer lika varandra än vi är olika, men det finns viktiga biokemiska skillnader mellan oss. Därför är det svårt att säga vem som är genomsnittlig och normal och vad som är en idealisk daglig selendos.
Vilka mängder har man kommit fram till i studier av selen?
Låt oss titta på en del forskningsdata och se vad vi kan få fram för siffror. Kom ihåg att vi människor behöver ha tillräckligt med selen i blodet för att ha ett optimalt antioxidant-skydd samt för bästa skydd mot virus och cancer [Schrauzer 2009].
Antaget intervall för lämpligt seleninnehåll i blodet
Hurst och Fairweather-Tait et al, forskare vid Norwich Medical School, vid universitetet i East Anglia i Storbritannien har föreslagit att den ”antagna hälsosamma mängden” ligger mellan 120 och 150 nanogram per milliliter blodplasma [Hurst 2010].
Detta värde kan vi ha som utgångspunkt. Hur kan vi hålla selenkoncentrationen i plasma på denna nivå?
Hurst och Fairweather-Tait med kollegor rapporterade 2010 resultatet av en randomiserad kontrollerad studie av tillskott av ett jästpreparat med högt seleninnehåll som gavs till friska män och kvinnor i åldern 50–64 år i Storbritannien. Studiedeltagarnas genomsnittliga selenkoncentration i plasma var i utgångsläget 95,7 nanogram per milliliter, klart under den nivå som ansågs var hälsosam.
Efter tio veckor med tillskott av en daglig 50 mg-tablett med selenberikad jäst hade selenkoncentrationen i plasma ökat till i genomsnitt 118,3 nanogram per milliliter.
Efter tio veckor med tillskott av en daglig 100 mg-tablett med selenberikad jäst hade selenkoncentrationen i plasma ökat till i genomsnitt 152,0 nanogram per milliliter.
Ett dagligt tillskott av en 50-milligrams jästtablett med högt seleninnehåll gjorde att studiedeltagarna nådde den nedre gränsen för vad som anses vara hälsosamt. Ett dagligt tillskott av en 100-milligrams jästtablett med högt seleninnehåll gjorde att studiedeltagarna nådde den övre gränsen för vad som anses vara hälsosamt.
Man måste dock komma ihåg att dessa värden, rapporterade av Hurst, Fairweather-Tait med kollegor, uppmättes hos män och kvinnor med kaukasisk bakgrund i åldern 50–64 år, med klart låga selenkoncentrationer i plasma i utgångsläget. Man måste vara försiktig med att dra generella slutsatser från en sådan homogen grupp till mer skiftande befolkningsgrupper.
Selenkoncentration i plasma och risk för prostatacancer
Hurst och Fairweather-Tait med kollegor publicerade 2012 resultaten av en systematisk genomgång och meta-analys av forskningsresultat från randomiserade kontrollerade studie, fallkontrollstudier och prospektiva kohortstudier. Totalt granskade de 12 studier som omfattade 13 254 deltagare.
Forskarnas meta-analyser visade att koncentrationer mellan 120 och 170 nanogram per milliliter kunde sättas i samband med en minskad risk för prostatacancer [Hurst 2012]. Detta är användbar information.
Koncentrationen av selenproteiner i plasma
Selen utövar främst sina biologiska funktioner som komponent i en aminosyra, selencystein. Selencystein i sin tur är en komponent i 25 selenproteiner. Några av de mest kända selenproteinerna är glutationperoxidas, tioredoxinperoxidas, jodtyronindejodinas och selenprotein P.
Nu kanske du undrar varför vi tittar så mycket på mängden selen i plasma. Vore det inte bättre att se hur mycket man har av dessa viktiga selenproteiner?
Vad visar studierna?
Mängden glutationperoxidas i plasma och blodplättar
Hurst, Fairweather-Tait, et al har gett oss lite siffror att begrunda. Till exempel: I den randomiserade kontrollerade studien av selenberikat jästtillskott, som gavs till friska män och kvinnor i åldern 50–64 år i Storbritannien, fann forskarna att doser på 50, 100 och 200 mikrogram per dag inte förändrade mängden glutationperoxidas i plasma eller blodplättar.
Inte ens hos studiedeltagare med förhållandevis låga genomsnittsvärden i utgångsläget (95,7 nanogram per milliliter) var koncentrationen av glutationperoxidas i blodet eller blodplättarna en tillräckligt känslig markör för att visa selenstatus.
Anmärkning: Glutationperoxidas är namnet på hela den familj av antioxiderande enzymer som skyddar våra celler och vävnader mot oxidativa skador av fria radikaler. Glutationperoxidas utgör i normala fall 10 till 30 % av den totala mängden selen i blodet.
Kom ihåg att selen inte flyter runt i kroppen som ett enstaka ämne, utan finns nästan överallt som en del i ett selenprotein.
Glutationperoxidasets optimala aktivitet verkar ligga vid en plasmakoncentration på 70–90 nanogram per milliliter. Glutationperoxidas verkar alltså ha sin optimala aktivitet vid plasmakoncentrationer som ligger under de nivåer som man tror är kopplade till lägre cancerrisk [Hurst 2010]. Varken koncentrationen av glutationperoxidas i plasma eller i blodplättar är en tillräckligt känslig markör för att avgöra om en persons selenintag och selenstatus är tillräckligt.
Mängden selenprotein i plasma
Selenprotein P är det selenprotein som det finns mest av i plasma. Det utgör 25–50 % av den totala mängden selen i plasma. Det innehåller särskilt mycket selencystein, den 21:a aminosyran, som är en viktig komponent i selenproteinerna. Selenprotein P fungerar som antioxidant men har även andra biologiska funktioner.
Koncentrationen av selenprotein P i plasma är sannolikt ett bättre index på selenstatus än glutationperoxidas, eftersom aktiviteten hos glutationperoxidas når sin optimala nivå vid lägre plasmakoncentrationer.
Koncentrationen av selenprotein P i plasma
Hurst-studien – kom ihåg egenskaperna hos studiedeltagarna – visade att koncentration av selenprotein P i plasma nådde en platå vid 110–118 nanogram per milliliter.
Det kan jämföras med aktiviteten hos glutationperioxidas i plasma, som verkar nå en platå vid 90 nanogram per milliliter [Duffield 1999].
Tänk på: Många faktorer påverkar en persons selenstatus
Det är svårt att ange precis vilken mängd selen dagligen som kommer att ge en hälsosam koncentration i plasma (eller serum) hos alla individer. Det finns alltför många faktorer som påverkar upptaget av selen från födan och från selentillskott.
Faktorer i kosten som hämmar selenupptaget
Vissa mineraler och andra kosttillskott kan försämra upptaget av selen. Schrauzer har sammanställt en lång lista över mineraler och tungmetaller i mat och vatten som påverkar eller påverkas av selen. Många av dem är antagonister till selen. När selen binds till tungmetaller som kvicksilver eller kadmium blir effekten en hälsosam avgiftning. Men om selen binds till andra ämnen blir följden att vår selenreserv som kan användas för fysiologiska processer blir mindre [Schrauzer].
Biokemiska skillnader påverkar selenupptaget
Förmåga att ta upp selen från magtarmkanalen varierar mellan olika personer. Det finns till exempel vissa fakta som tyder på att upptaget kan variera mellan könen [Ogawa-Wong]. Åldern kan mycket väl ha betydelse för selenupptaget [Thompson].
Många studier på selen har utförts, främst på prover från personer med kaukasisk bakgrund i USA och Europa. Vi behöver veta mer om vilken effekt selentillskott har på andra befolkningsgrupper.
Olika beredningar av selen påverkar upptaget
Olika beredningsformer av selen kan mycket väl påverka hur snabbt och hur mycket ett tillskott förbättrar selenkoncentrationen i plasma. För närvarande är den form av selen som har störst cancerhämmande effekt ett jästpreparat berikat med organiskt selen.
Selenberikade jästtabletter verkar tas upp och stanna kvar bättre i kroppen än syntetiskt L-selenmetionin och oorganiskt natriumselenit [Bügel; Larsen].
Hur kan vi använda alla dessa fakta?
För alla vi som inte vet hur mycket selen vi får i oss via maten kanske det vore bra att börja med att testa hur mycket selen vi har i plasma eller serum? När vi vet vår selenstatus kan vi börja fundera på hur mycket tillskott vi behöver: 50 eller 100 mikrogram per dag?
Selenberikade jästtabletter och coenzym Q10 i kombination
Avslutningsvis vill vi nämna att det finns ett speciellt samband mellan mikronäringsämnet selen och det biologiska näringsämnet coenzym Q10. När dessa kombineras verkar de två näringsämnena ge ett bättre hälsoresultat [Alehagen].
Källor
Alehagen, U., & Aaseth, J. (2015). Selenium and coenzyme Q10 interrelationship in cardiovascular diseases–A clinician’s point of view. Journal of Trace Elements in Medicine and Biology, 31157-162.
Alfthan G., Aro A., Arvilommi H., Huttunen J.K. (1991). Selenium metabolism and platelet glutathione peroxidase activity in healthy Finnish men: Effects of selenium yeast, selenite, and selenate. Am. J. Clin. Nutr. 53:120–125.
Bügel, S., Larsen, E. H., Sloth, J. J., Flytlie, K., Overvad, K., Steenberg, L. C., & Moesgaard, S. (2008). Absorption, excretion, and retention of selenium from a high selenium yeast in men with a high intake of selenium. Food & Nutrition Research, 52doi:10.3402/fnr.v52i0.1642.
Duffield A.J., Thomson C.D., Hill K.E., Williams S. (1999). An estimation of selenium requirements for New Zealanders. Am. J. Clin. Nutr. 70:896–903.
Duffield, A. J., Thomson, C. D., Hill, K. E., & Williams, S. (1999). An estimation of selenium requirements for New Zealanders. The American Journal Of Clinical Nutrition, 70(5), 896-903.
Hurst, R., Hooper, L., Norat, T., Lau, R., Aune, D., Greenwood, D. C., & Fairweather-Tait, S. J. (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122.
Hurst, R., Armah, C. N., Dainty, J. R., Hart, D. J., Teucher, B., Goldson, A. J., & Fairweather-Tait, S. J. (2010). Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. The American Journal of Clinical Nutrition, 91(4), 923-931.
Larsen, E. H., Hansen, M., Paulin, H., Moesgaard, S., Reid, M., & Rayman, M. (2004). Speciation and bioavailability of selenium in yeast-based intervention agents used in cancer chemoprevention studies. Journal Of AOAC International, 87(1), 225-232.
Ogawa-Wong, A. N., Berry, M. J., & Seale, L. A. (2016). Selenium and Metabolic Disorders: An Emphasis on Type 2 Diabetes Risk. Nutrients, 8(2), 80.
Schrauzer, G. N. (2009). Selenium and selenium-antagonistic elements in nutritional cancer prevention. Critical Reviews in Biotechnology, 29(1), 10-17.
Thompson, P. A., Ashbeck, E. L., Roe, D. J., Fales, L., Buckmeier, J., Wang, F., & Lance, P. (2016). Selenium Supplementation for Prevention of Colorectal Adenomas and Risk of Associated Type 2 Diabetes. Journal of The National Cancer Institute, 108(12),
Ansvarsfriskrivning: Informationen i denna artikel och alla artiklar på denna webbplats är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte användas som sådan.