SARS-Cov2-virus – Selenbrist.se

Selen är ett viktigt mikronäringsämne. Kroppen kan inte bilda det själv. Därför måste ett intag av selen ske via kosten. Selenhalten i vår kost beror på hur rik eller fattig odlingsjorden är. Faktum är att det finns förvånansvärt stora skillnader i selenhalt i jorden i olika regioner runt om i världen (Zhang 2020a).

Kvinna som nyser — **Selenbrist och minskat selenoproteinuttryck har associerats med förmågan att frambringa sjukdom hos flera virus.**

Genom selenets föreningar i 25 kända selenoproteiner är selen nödvändigt för en rad biologiska funktioner. Zhang et al (2020a) listar följande biologiska funktioner av selen och selenhärledda selenoproteiner:

Antioxidantfunktion
Antiinflammatorisk funktion
Antiviral funktion
Cellulär redox funktion
Immuncellsfunktion
Skydd av det kardiovaskulära systemet

Selenoproteinfunktioner som är relevanta för virala infektioner

Selen och selenhärledda selenoproteiner såsom glutationperoxidaser (GPX), tioredoxinreduktaser (TXNRDs) och de endoplasmatiska retikulum-associerade selenoproteinerna påverkar viral patogenicitet. Bland annat minskar dessa antioxidativa selenoenzymer graden av oxidativ stress som genereras av virala patogener. Motverkas inte oxidativ stress kan det resultera i mutationer i det virala genomet från godartade till mycket virulenta stammar (Zhang 2020a). Läs mer

Milstolpar i den tidiga selenforskningen

1817 Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius upptäcker selen

1957 Biokemisten Klaus Schwarz visar att selen i mikroskopiska mängder har en avgörande betydelse för däggdjurs hälsa

1969 Professor J.T. Rotruck upptäcker att selen har en biokemisk roll som en komponent i antioxidant-enzymet glutationperoxidas

1969 Professorer R.J. Shamberger och D.V. Frost rapporterar en möjlig skyddande effekt av selen mot cancer hos människa

1973 Professor J.T. Rotruck identifierar enzymet glutationperoxidas som ett selenberoende protein

1977 Professor G.N. Schrauzer publicerar korrelationsstudier kring cancerdödlighet som visar ett omvänt samband mellan intaget av selen och dödlighet i cancer i 27 länder

1988 Professor G.Q Yang sammanfattar lärdomar om selenrelaterade folksjukdomar, Keshans sjukdom och Kashin-Becks sjukdom samt vikten av lämpligt dagligt selenintag

1989 Professor G.G. Duthie publicerar bevis för selens roll i förebyggandet av hjärt-kärlsjukdomar

1993 Forskaren W.J. Blot publicerar resultaten av Nutrition Intervention Trials i Linxian, Kina, som visar att tillskott med en kombination av selen och andra antioxidanter minskar risken för cancer

1994 Professor G.N. Schrauzer publicerar bevis för att selen är viktigt i underhåll och behandling av HIV-infekterade patienter

1996 Professor Larry Clark publicerar resultaten av en randomiserad, kontrollerad studie - Nutritional Prevention of Cancer - som visar selens cancerskyddande effekter på tjocktarmscancer, lungcancer och prostatacancer

1997 Professor G.F. Combs sammanfattar bevisen för de skyddande effekterna av selen mot cancer

1999 Professor J.E. Oldfield publicerar sin Selen World Atlas, en kartläggning över områden med selenbrist runt om i världen

2000 Forskaren O.A. Levander publicerar bevis kring en antiviral effekt av selen

2002 Forskaren R. Gärtner visar att tillskott med selen minskar inflammation hos patienter med autoimmun tyreoidit

2002 Forskaren Margaret Rayman presenterar argument för att öka selenintaget i avsikt att förverkliga selens antioxidant-, anti-virala- och anti-inflammatoriska effekter, liksom att förstärka immunförsvar och reproduktion.

Tag: SARS-Cov2-virus

Selen och selenoproteiner och virala infektioner

Selenoproteinfunktioner som är relevanta för virala infektioner