En av de stora utmaningarna inom selenforskningen är att optimera det dagliga selenintaget för att minska risken för prostatacancer. Vi behöver fler forskningsresultat för att svara på följande frågor om användningen av selentillskott för att minska risken för prostatacancer (Waters & Chiang 2017):
- Vad är den optimala beredningsformen av selentillskott?
- Vad är den korrekta dagliga dosen?
- Vilka nivåer av selen i blodet indikerar ett behov av selentillskott?
- Vid ett intag av selentillskott –vilka blodselennivåer minskar inte risken för prostatacancer?
Idén om att selenintag och selennivån är en viktig riskfaktor för prostatacancer fick stor uppmärksamhet efter att professor Larry Clark, som arbetar vid universitet i Arizona, publicerade resultaten av studien, Nutritional Prevention of Cancer Trial, i JAMA i december 1996 (Clark 1996).
Selenjästtillskott med högt selen i studie om cancerprevention
Studien, Nutritional Prevention of Cancer Trial (NPCT) var en interventionsstudie där man använde 200 mikrogram av ett seleniserat jästpreparat eller placebo. Studien varade 4,5 år i genomsnitt. Studiedeltagarna var 1312 män och kvinnor som hade en medelålder på 63 år.
75 procent av deltagarna i NPCT-studien var män. Cirka en av tre deltagare var rökare. Vid studiens start hade deltagarna en genomsnittlig plasmakoncentration av selen på 114 mikrogram per liter. Studiens primära syfte var att undersöka återkommande hudcancer (Clark 1996).
Selentillskottet minskade inte risken att få hudcancer. Forskarna fann dock att det dagliga selen-jästtillskottet signifikant minskade förekomsten av risken för prostatacancer med 63 procent (Clark 1996).
Syntetiska tillskott av selenometionin i SELECT-studien
Motiverat av resultaten från NPCT-studien, startade forskare 2001, den hittills största studien var syfte var att undersöka förebyggandet av prostatacancer. Studien heter: Selenium and Vitamin E Cancer Prevention Trial (SELECT).
I den här studien rekryterades slumpmässigt över 35 000 män som var 50 år eller uppåt. De fick följande behandlingar:
- vitamin E
- selen i form av syntetiskt selenometionin
- både vitamin E och selen
- placebo
Männen hade en genomsnittlig selenkoncentration vid början av studien på 135 mikrogram per liter. Studiens primära syfte var att undersöka förekomsten av prostatacancer (Lippman 2009).
Hela 78 procent av deltagarna i SELECT-studien hade serumselennivåer som låg över de två lägsta nivåerna i studien Nutritional Prevention of Cancer. Männen i SELECT-studien hade vid studiens början högre serumkoncentrationer än den män som deltog i studien Nutritional Prevention of Cancer, och som gynnades av selentillskottet (Nicastro & Dunn 2013).
2008 granskade en oberoende data- och säkerhetsövervakningskommitté resultaten av SELECT-studien och fann att selen och vitamin E, taget enskilt eller tillsammans, inte minskade risken för prostatacancer. Vid denna tidpunkt uppmanades deltagarna i SELECT-studien att sluta ta tillskotten (Lippman 2009).
Observera: 2008 fanns det ingen statistiskt säkerställd skillnad i antalet män som fick prostatacancer mellan de fyra grupperna i studien. Det fanns fler fall av prostatacancer hos män som bara tog vitamin E, men skillnaden var inte statistiskt säkerställd (Lippman 2009).
Under 2008 fanns det också fler nya fall av diabetes hos män som enbart tog selen jämfört med män som tog placebo. Detta resultat var inte heller signifikant och visade inte en ökad risk på grund av intaget av selen. De första resultaten från SELECT-studien publicerades online i JAMA-Express den 9 december 2008 och dök upp i den första utgåvan av JAMA i januari 2009 (Lippman 2009). Det fanns ingen skillnad i förekomsten av lung- eller kolorektal cancer, alla cancerformer kombinerade eller kombinationen av alla dödsfall.
2011 rapporterade forskarna i SELECT-studien att det hade förekommit flera fall som utvecklat prostatacancer i gruppen av män som enbart tog selentillskottet och i gruppen som tog både vitamin E och selen, än det var i gruppen som tog placebo. Ett stort men var dock att ökningarna var små och inte statistiskt säkerställda. De kunde mycket väl ha inträffat på grund av att män med särskilda egenskaper gavs selentillskottet (Klein 2011).
Varför blev det skillnad i resultaten av NPCT- och SELECT-studien?
Det bör nämnas att deltagarna i NPCT-studien saknade selen jämfört med de i SELECT-studien (genomsnittlig startnivå var 114 mikrogram per liter jämfört med 135 mikrogram per liter). Selentillskott minskar sannolikt risken för prostatacancer endast hos män som har en låg selennivå och inte totalt sett bland män. Många av deltagarna i SELECT-studien kan ha fått tillskott som höjde deras selennivå över vad som anses vara inom ramen för hälsosamt.
Selenberedningen som användes i NPCT-studien (jäst med högt selen) innehöll ett naturligt selenometionin som den primär selentypen, men den innehöll också runt 20 andra selentyper, varav en eller fler kan ha varit viktigare som cancerförebyggande art än vad selenometionin är. Männen i SELECT-studien fick 100 procent syntetiskt selenometionin.
Professor Gerhard N. Schrauzer påpekade dessutom att i SELECT-studien använde forskarna selenometionin i ren form och inte i proteinbunden form i. Selenometioninet som finns i jästpreparat med högt seleninnehåll är proteinbundet (Schrauzer 2009).
Ett U-format samband mellan selennivå och risken för prostatacancer?
Waters och Chiang har visat att koncentrationer av selen i tånaglar hos äldre hundar har ett U-format samband med DNA-skador i hundens prostata (precis som människor kan hundar få prostatacancer).
Waters och Chiang har dessutom beskrivit samma U-formade förhållande i kliniska studier på selen- och prostatacancer. Forskarna har uppskattat att det optimala intervallet av serum/plasmaselennivåer ska ligga mellan 119 och 137 mikrogram per liter för att minska risken för prostatacancer (Waters & Chiang 2018).
Selennivåer över detta intervall skulle ge inget eller endast ett litet skydd mot prostatacancer. Det kan till och med vara skadligt att ha mycket höga nivåer. Vid selennivåer under 119 till 137 mikrogram per liter kan risken att utveckla prostatacancer öka på grund av otillräcklig biotillgänglighet av selen (Waters & Chiang 2018).
Observera att det bästa skyddet mot prostatacancer i NPCT-studien sågs hos män med selenkoncentrationer på mindre än 123,2 mikrogram per liter vid starten av studien.
Sammanfattning: Selentillskott i förebyggande av prostatacancer
- En persons serum/plasmaselennivå verkar bestämma hur mycket selentillskott – om det nu behövs – som bör intas för att uppnå och bibehålla det fördelaktiga intervallet som är mellan 119 och 137 mikrogram per liter (Waters & Chiang 2018).
- En metaanalys gjord på 12 studier med 5007 män med prostatacancer och totalt 13 254 deltagare visade att risken för prostatacancer minskade med blodselennivåer från 60 mikrogram selen per liter upp till 170 mikrogram selen per liter (Hurst).
Det säkraste intervallet för potentiell minskning av risken för prostatacancer tycktes vara en plasmakoncentration från 120 till 170 mikrogram selen per liter (Hurst). - För personer vars intag av selen via kosten är cirka 55 mikrogram per dag och vars plasma/selennivå vid start är cirka 95 mikrogram per liter, bör ett dagligt selentillskott på 50 mikrogram ge en selennivå upp till 118 mikrogram per liter. För samma person bör ett dagligt tillskott med 100 mikrogram selen öka selennivån till 152 mikrogram per liter (Hurst 2010).
- Det verkar finnas en U-formad kurva som beskriver önskvärd selennivå för skydd mot prostatacancer. I botten på U-et ligger intervallen på 119 till 137 mikrogram per liter (Waters & Chiang 2018).Selenjäst med högt seleninnehåll verkar vara att föredra. En jämförande studie visade att friska män som tog ett tillskott av selenjäst med högt seleninnehåll hade signifikanta minskningar av biomarkörer för oxidativ stress, medan män som tog ett tillskott med selenometionin inte visade någon skillnad (Richie 2014).
Studierna där selentillskott har associerats med förebyggande av olika former av cancer har gjorts med selenberikade jästpreparat:
- Linxian Nutritional Intervention Studies, 1993
- Selenium and Oral Cancer Study 1995
- Nutritional Prevention of Cancer Study, 1996
- The Qidong (Kina) Primary Liver Cancer Study, 1997
- Qidong (Kina) Primary Liver Cancer Study, 2000
- Su.Vi.Max Study 2004 (Hercberg)
Källor
Clark LC, Combs GF, Turnbull BW, Slate E, & Alberts D. (1996). The nutritional prevention of cancer with selenium 1983-1993; a randomized clinical trial. JAMA, 276: 1957-1963.
Hurst, R, Armah, CN, Dainty JR, Hart, DJ, Teucher, B, Goldson, AJ, Broadley, MR, Motley, AK, Fairweather-Tait, SJ. (2010). Establishing optimal selenium status: results of a randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Am J Clin Nutr, 91(4):923-31.
Hurst, R., Hooper, L., Norat, T., Lau, R., Aune, D., Greenwood, D. C., & Fairweather-Tait, S. J. (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122.
Klein EA, Thompson IM, Tangen CM, Crowley JJ, Lucia MS, Goodman PJ, Minasian LM, Ford LG, Parnes HL, Gaziano JM, et al. (2011). Vitamin E and the risk of prostate cancer: The selenium and vitamin E cancer prevention trial (SELECT). JAMA; 306:1549–1556.
Lippman SM, Klein EA, Goodman PJ, Lucia MS, Thompson IM, Ford LG, Parnes HL, Minasian LM, Gaziano JM, Hartline JA, et al. (2009). Effect of selenium and vitamin E on risk of prostate cancer and other cancers: The selenium and vitamin E cancer prevention trial (SELECT). JAMA; 301:39–51.
Richie, JP, Das, A, Calcagnotto, AM, Sinha, R, Neidig, W, Liao, J, & El-Bayoumy, K. (2014). Comparative effects of two different forms of selenium on oxidative stress biomarkers in healthy men: a randomized clinical trial. Cancer Prev Res (Phila). 2014 Aug;7(8):796-804.
Schrauzer, G. N. (2009). Selenium and selenium-antagonistic elements in nutritional cancer prevention. Critical Reviews In Biotechnology, 29(1), 10-17.
Waters DJ & Chiang EC. (2018). Five threads: how u-shaped thinking weaves together dogs, men, selenium, and prostate cancer risk. Free Radical Biology and Medicine, https://doi.org/10.1016/j.freeradbiomed.2017.12.039.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.