intag – Selenbrist.se

Selen och selenoproteiner är viktiga för människors hälsa (Rayman 2012). Men selenintaget från livsmedel varierar avsevärt från region till region i världen, beroende på hur rik eller selenfattig jorden och livsmedlen är.

Selenforskare Professor Urban Alehagen — Professor Urban Alehagen insåg att den låga selenhalten i marken i Sverige och i stora delar av Europa har resulterat i ett utbrett lågt selenintag och selenbrist. I den Svenska KiSel-10-studien, var den genomsnittliga selenkoncentrationen i serum ganska låg – 67 mikrogram per liter.

En utbredd otillräcklig selenstatus har rapporterats i hela Europa, Storbritannien och Mellanöstern (Stoffaneller & Morse 2015). Däremot har jorden och maten i stora delar av USA och Kanada en mycket högre selenhalt. Serumselennivåer hos amerikanska medborgare är i allmänhet över 120 mikrogram per liter. I många europeiska länder är motsvarande selen-nivåer i serum i genomsnitt 90 mikrogram per liter (Alehagen 2016).

Den bästa uppskattningen för optimal serumselenstatus är cirka 125 mikrogram per liter (Winther 2020, fig. 3).
Serumselennivåer under 70 mikrogram per liter tyder på otillräcklig selenstatus (Bomer 2020).
Serumselennivåer under 100 mikrogram per liter tyder på selenbrist (Al-Mubarak 2021).

Selenoprotein P som det viktigaste selentransportproteinet

Selen från kosten finns i aminosyran selenocystein, som blir en viktig komponent av 25 selenoproteiner. De mest kända selenoproteinerna är glutationperoxidaser, tioredoxinreduktaser och jodtyronindeiodinaser (Schomburg 2019). Läs mer

Milstolpar i den tidiga selenforskningen

1817 Den svenske kemisten Jöns Jacob Berzelius upptäcker selen

1957 Biokemisten Klaus Schwarz visar att selen i mikroskopiska mängder har en avgörande betydelse för däggdjurs hälsa

1969 Professor J.T. Rotruck upptäcker att selen har en biokemisk roll som en komponent i antioxidant-enzymet glutationperoxidas

1969 Professorer R.J. Shamberger och D.V. Frost rapporterar en möjlig skyddande effekt av selen mot cancer hos människa

1973 Professor J.T. Rotruck identifierar enzymet glutationperoxidas som ett selenberoende protein

1977 Professor G.N. Schrauzer publicerar korrelationsstudier kring cancerdödlighet som visar ett omvänt samband mellan intaget av selen och dödlighet i cancer i 27 länder

1988 Professor G.Q Yang sammanfattar lärdomar om selenrelaterade folksjukdomar, Keshans sjukdom och Kashin-Becks sjukdom samt vikten av lämpligt dagligt selenintag

1989 Professor G.G. Duthie publicerar bevis för selens roll i förebyggandet av hjärt-kärlsjukdomar

1993 Forskaren W.J. Blot publicerar resultaten av Nutrition Intervention Trials i Linxian, Kina, som visar att tillskott med en kombination av selen och andra antioxidanter minskar risken för cancer

1994 Professor G.N. Schrauzer publicerar bevis för att selen är viktigt i underhåll och behandling av HIV-infekterade patienter

1996 Professor Larry Clark publicerar resultaten av en randomiserad, kontrollerad studie - Nutritional Prevention of Cancer - som visar selens cancerskyddande effekter på tjocktarmscancer, lungcancer och prostatacancer

1997 Professor G.F. Combs sammanfattar bevisen för de skyddande effekterna av selen mot cancer

1999 Professor J.E. Oldfield publicerar sin Selen World Atlas, en kartläggning över områden med selenbrist runt om i världen

2000 Forskaren O.A. Levander publicerar bevis kring en antiviral effekt av selen

2002 Forskaren R. Gärtner visar att tillskott med selen minskar inflammation hos patienter med autoimmun tyreoidit

2002 Forskaren Margaret Rayman presenterar argument för att öka selenintaget i avsikt att förverkliga selens antioxidant-, anti-virala- och anti-inflammatoriska effekter, liksom att förstärka immunförsvar och reproduktion.

Tag: intag

Selenoprotein P – selentransportprotein och biomarkör för selenstatus

Selenoprotein P som det viktigaste selentransportproteinet