Efter allvarlig traumatisk skada sjunker koncentrationerna av serumselen och selenoprotein P mycket snabbt till mycket låga nivåer. De väldigt låga nivåerna av selen och selenoprotein P är associerade med dåliga överlevnadsodds [Braunstein].
Dessa resultat i en studie gjord på universitetssjukhuset i München, Tyskland, tyder på att selentillskott kan vara en meningsfull adjuvansbehandlingsstrategi för patienter som har drabbats av stort trauma [Braunstein].
Selen och kritisk sjukdom
Lägre selenstatus än normalt är karakteristiskt för kritisk sjukdom. Låg selenstatus kan påverka förloppet och resultatet av olika sjukdomar [Braunstein].
Till exempel fann Bomer et al [2019] att hjärtsviktpatienter med serumselennivåer under 70 mikrogram per liter hade sämre livskvalitet, sämre träningskapacitet och sämre prognos än hjärtsviktpatienter med högre serumselennivåer.
Hjärtsviktpatienter med serumselenkoncentrationer mellan 70 och 100 mikrogram per liter hade låg träningskapacitet och låg livskvalitet, nästan lika dåliga som hjärtsviktpatienter vars serumselenivåer låg under 70 mikrogram per liter [Bomer].
Ett annat exempel: Hurst et al [2012] sammanfattade 12 studier med 13 254 deltagare i selentillskott- och prostatacancerstudier. De fann att risken för prostatacancer minskade då serum- eller plasmaselenivåerna steg från 60 till 170 mikrogram selen per liter [Hurst]. Med andra ord fanns det en högre risk för prostatacancer hos män med låga serumselenkoncentrationer.
Forskarna drog slutsatsen att selenivåer i serum eller plasma mellan 120 och 170 mikrogram selen per liter har störst potential för att minska risken för prostatacancer [Hurst].
U-formad relation mellan selenstatus och hälsa
Professor Margaret P. Rayman har föreslagit att det finns en U-formad relation mellan selenstatus och hälsa eller sjukdom. Hennes analys av relevanta data är att i botten av U-kurvan ligger serumselen-koncentrationen på cirka 125 mikrogram per liter [Rayman].
Bevisen från Bomer-studien av hjärtsviktspatienter (sämre prognos hos patienter med nivåer under 100 mikrogram selen per liter) och bevisen från Hurst-studien av patienter med prostatacancer (sämre prognos hos patienter med nivåer under 120 mikrogram selen per liter) hänger väl samman med Raymans hypotes.
Selenstatus och större trauma
I München-studien bestämde forskarna serumselen- och selenoprotein P-status hos traumapatienter med en genomsnittlig skada av en svårighetsgrad på 43 ± 14 (intervall: 21-75) [Braunstein].
Obs! En svårighetsgrad över 15 indikerar större trauma.
Jämfört med serumselenivåer i en stor kohort av normala friska européer var traumapatienternas serumselen- och selenoprotein P-nivåer konstant signifikant lägre från en timme till 72 timmar efter traumat. Koncentrationerna var som lägst en timme efter trauma (den tidigaste mätningen), ökade gradvis under perioden upp till 12 timmar efter traumat och minskade sedan igen [Braunstein].
Serumselenivåer relaterade till 90-dagars överlevnad
Traumapatienterna som dog hade både lägre serumselen- och serumselenoprotein P-nivåer jämfört med överlevande patienter.
Serumselen och selenoprotein P minskar efter större trauma
- Både serumselenivåer och serumselenoproteinnivåer var extremt låga under de första 60 minuterna efter traumat. Detta indikerar att de drastiska förändringarna i selen- och selenoprotein P-status måste ha skett omedelbart som svar på skadan.
- Upptaget av selenoprotein P från blodet till målcellerna måste ha skett mycket snabbt och starkt omedelbart efter den traumatiska skadan.
- Allvarlig skada utlöser oxidativ stress och ett systemiskt inflammatoriskt svar. Nedgången i serumselen och selenoprotein P som observerats hos patienterna med stora traumatiska skador måste logiskt sett förknippas med ökad produktion av fria radikaler och ökad inflammation till följd av den traumatiska skadan.
- En tillräckligt hög serumselenstatus behövs för biosyntes av glutationperoxidaser, tioredoxinreduktaser och andra antioxidativa selenenzymer som möjliggör ett adekvat svar på oxidativ stress.
Därav betonas vikten av snabb insättning av selentillskott till patienter med större traumatiska skador. Tidigt tillskott av selen kan förbättra biosyntesen av selenoprotein P i de tidiga stadierna av skadebehandling.
Bevis för snabbt selentillskott av kritiskt sjuka patienter
- Khalili et al [2017] visade att intravenös selenbehandling gav en signifikant förbättring av det funktionella neurologiska resultatet hos patienter med traumatisk hjärnskada. Effekten kvarstod sex månader efter utskrivning.
- Berger et al [2008] visade att insättning med selen, zink och glutation minskade omfattningen av systemisk inflammation men inte tidig organdysfunktion hos patienter som genomgått trauma eller kirurgi.
- Angstwurm et al [2007] visade att 1000 mikrogram natriumselenit som en 30-minuters bolusinjektion följt av14 dagliga kontinuerliga infusioner av 1000 mikrogram intravenöst minskade dödligheten hos patienter med svår sepsis eller septisk chock.
- Kuklinski et al [1994] tilldelade slumpmässigt utvalda hjärtinfarktpatienter, omedelbart efter sjukhusinläggning, till en kompletterande behandlingsgrupp (n = 32) för att få 500 mikrogram selen i form av natriumselenit (intramuskulär injektion) och 100 milligram coenzym Q10 (oral administrering) vid intag senast 6 timmar efter symtomens början. Därefter fick dessa patienter oral administrering av 100 milligram coenzym Q10 och 100 mikrogram selen (i form av l-selenometionin), 15 milligram zink, 1 milligram A-vitamin, 2 milligram vitamin B6, 90 mg C-vitamin och 15 mg E-vitamin under en ettårsperiod. 29 andra hjärtinfarktpatienter fick matchande placebo i ett år. Den kompletterande antioxidantbehandlingen förbättrade den långsiktiga prognosen efter hjärtinfarkt [Kuklinski].
Slutsats
Tidig insättning med först intravenös selen och sedan oral selenadministration kan vara en väsentlig adjuvansbehandling för traumapatienter, kritiskt sjuka patienter och patienter som genomgått kirurgi. Initiering av kompletterande behandling med selen (och andra antioxidanter) måste inledas så snart som möjligt om det ska ha en signifikant effekt.
Källor
Angstwurm MWA, Engelmann L, Zimmermann T, Lehmann C, Spes CH, AbelP, Strauß R, Meier-Hellmann A, Insel R & Radke J. (2007). Selenium in intensive care (SIC): results of a prospective randomized, placebo-controlled, multiple-center study in patients with severe systemic inflammatory response syndrome, sepsis, and septic shock. Crit Care Med; 35(1):118 – 126.
Berger MM, Soguel L, Shenkin A, Revelly JP, Pinget C, Baines M & Chiolero RL. (2008). Influence of early antioxidant supplements on clinical evolution and organ function in critically ill cardiac surgery, major trauma, and subarachnoid hemorrhage patients. Crit Care;12(4):R101.
Bomer N, Grote Beverborg N, Hoes MF, Streng KW, Vermeer M, Dokter MM, IJmker J, Anker SD, Cleland JGF, Hillege HL, Lang CC, Ng LL, Samani NJ, Tromp J, van Veldhuisen DJ, Touw DJ, Voors AA & van der Meer P. (2019). Selenium and outcome in heart failure. Eur J Heart Fail. 2019 Dec 6. doi: 10.1002/ejhf.1644. [Epub ahead of print].
Braunstein M, Kusmenkov T, Zuck C, Angstwurm M, Becker NP, Böcker W, Schomburg L & Bogner-Flatz V. (2020). Selenium and selenoprotein P deficiency correlates with complications and adverse outcome after major trauma. Shock; 53(1):63-70.
Hurst R, Hooper L, Norat T, Lau R, Aune D, Greenwood DC & Fairweather-Tait, SJ (2012). Selenium and prostate cancer: systematic review and meta-analysis. The American Journal of Clinical Nutrition, 96(1), 111-122.
Khalili H, Ahl R, Cao Y, Paydar S, Sjölin G, Niakan A, Dabiri G & Mohseni S. (2017). Early selenium treatment for traumatic brain injury: Does it improve survival and functional outcome? Injury; 48(9):1922-1926.
Kuklinski B, Weissenbacher E & Fähnrich A. (1994). Coenzyme Q10 and Antioxidants in Acute Myocardial Infarction; Mol Aspects Med 1994 15s s143-s147
Rayman MP. (2019). Selenium intake, status, and health: a complex relationship. Hormones (Athens), https://doi.org/10.1007/s42000-019-00125-5.
Informationen i denna artikel är inte avsedd som medicinsk rådgivning och ska inte tolkas som sådan.